Har nu faktiskt fått mitt bredband inkopplat, så nu kan jag officiellt uppdatera. Jag gissar på att det kommer bli ganska många nattliga uppdateringar när jag inte kan sova.
Funderar starkt på om jag ska säga upp min lägenhet imorrn.. Jag ska iaf ringa runt och kolla.


Att du sa det till henne, jag gissar på att du alltså har sagt det, det sved. Dum som jag var, dum som jag är, kunde jag faktiskt inte inse att det skulle kännas så krossande. Det svider

Imorgon är det sittning!! och jag får en massa nattliga gäster, kvällsliga också sisådär en halv klass till förfesten. Vi har ordnat vårt eget tema vi bävrar och alkoholen kommer läskigt nog att flöda.. kanske mer än i fredags... kanske mer än i onsdags.. Ojojoj, ni skulle sett mig o Calle rocka på kareoken :) Eller sett mig o Fija rocka bara allmänt i Festerås i fredags. Iofs så rockar alla vi, bara för att vi är bävrar och har röda pannband med kaniner på.

Jag hade så starka förhoppningar. Jag har så starka förhoppningar på mitt liv överlag, varför känns det som om saker då överlag går emot en?

Studentlivet - själva känslan, sammanhållningen, gemenskapen, festerna, sätten man garvar och gör bort sig - är skitkul. Jag trodde nog aldrig det kunde vara så roligt, och de som inte pluggar på högskola/universitet missar något
Jag har ju dessutom hittat både Nille :) och även Amanda från teknik, så det är skönt att ha nån eller några från hemmaplan iaf.

Så, det jag skulle komma till, var att vissa saker är iaf bra;
- Alla fester
- Alla nya roliga människor (jag har iofs redan hunnit göra bort mig)
- Att testa på studentlivet, som sagt
- Att vara en Bäver, Beaver, Beware ;)
- Att ha heta pannband, som sagt
- En viss frihet med att bo själv
- Att växa som människa

Men, jag är ledsen att säga det här, så är väldigt mycket skit.
Det är mycket möjligt att jag känner så här just nu bara för att det är så mycket nu i början, för att allt är så påtagligt, för att jag känner mig ensam och/eller för att det tar tid att vänja sig. Men det är iaf så här det känns just nu. Jag är ledsen över att låta negativ, men jag kommer att låta negativ;

För det första, jag är ett sällskapsdjur, jag tycker inte om att vara ensam.
Jag känner mig så fruktansvärt malplacerad. Det känns som om jag har hamnat fel och jag trivs inte alls i den här staden, i den här situationen, trots fördelarna. (Det går väl kanske i vågor)
Jag trivs inte i mitt område som jag bor i, det är riktigt tråkigt, otäckt, läskigt och slummigt. Ghetto, njae, det var kanske att ta i. ICA affären inte långt ifrån mig blev tydligen rånad två ggr förra veckan. Och häromdagen fick jag reda på att handelsbanken nere på torget hade blivit utsatt för väpnat rån. Jag var inne där bara några timmar innan.... Jag är besviken. Jag är besviken på hela situationen överhuvudtaget för jag hade så höga förväntningar och förhoppningar. Jag är besviken på mig själv att jag inte tar mig i kragen och är starkare.. Men det är nåt konstigt med mig de senaste åren, jag har så svårt för att vara stark. Jag kan bara visa mig stark på ytan, utåt, trots att jag egentligen vet att jag har kapaciteten innerst inne. Innerst inne kan jag göra allt jag drömmer om, bara jag ser ljust på saker. Just nu går det inte alls. Jag känner mig skitensam. Jag trivs inte i Eskilstuna överhuvudtaget (än så länge iaf). Vissa delar av staden är jättefina, precis som jag hade förväntat mig; tex ån, vissa parker, vissa gamla hus, barerna är mysiga och så. Men staden känns ändå så... grå? Eller så är det bara jag som inte passar in. Jag passar inte in i den här staden. Jag längtar tills den dagen som jag får flytta (tillbaka?) till mitt älskade Sthlm.
Känslan av att vara rädd för att i princip gå ut i porten är riktigt obehaglig. det är inte roligt att knappt vilja gå ut på balkongen eller behöva dubbelkolla flera gånger att dörren är låst. Det här är inga känslor som jag tycker någon förtjänar att leva med. Jag som dessutom är uppväxt med att aldrig ens behöva låsa dörren överhuvudtaget. Jag vågar inte gå hem själv på kvällarna, så de gånger jag inte har Niklas med mig kommer det bli till att åka sista stadsbussen som går 23.15. Kul... Jag vet heller inte om det skulle kännas så jättemkt bättre om jag nu flyttar ned till centrum (jo, säkerhetsmässigt såklart, men känslan ändras nog inte så mkt ändå) Ska jag nu börja hålla på och flytta saker och ringa myndigheter och fixa nya avtal igen när jag precis börjat få ordning på saker.. Då kommer mitt huvud explodera igen, och lägenheten explodera av nya högar av lappar och kom-ihåg-listor.

Det är staden på något sätt som jag inte gillar. Jag saknar tryggheten. Jag saknar Håtö, skärgården och Stockholm, kanske inte nödvändigtvis Norrtälje så mycket, men Stockholm och Håtö. Platser där jag trivs, platser där jag känner mig trygg och känner mig hemma. Där jag känner att jag passar in. Jag vet att hela den här flyttgrejen är en möjlighet till något roligt och nytt (det har redan varit roligt som sagt, och det blir säkert bättre) men det känns bara som om jag hamnat så fel..

Och utbildningen sen.. Den har visserligen precis börjat, så jag kan inte säga så mycket än, men av det jag märkt är att den är flummig med stort F. Inget direkt konkret, bara massa abstrakt flum. Intressant, ja visst. Det är precis sånt som jag är intresserad av och seminariet vi hade sist var skitkul.. till skillnad från förra föreläsningen. Men.
Det jag kände när jag sökte var att jag nu äntligen hade chansen att följa mina drömmar, inte kanske de stora, enorma drömmarna om sången och världen, men de mer subtila drömmarna om ett välbetalt jobb med människor. Jag ville följa drömmen om en bra och riktigt trygg framtid. Jag ville utnyttja mina betyg, mitt slit, min kunskap för att faktiskt kunna få ett intressant och välbetalt jobb med ganska hög status i samhället. Jag hade kunnat välja socionom som jag också tyckte lät intressant, men valde att flytta för att läsa beteendevetenskap som jag fick för mig var lite speciellare och stod lite högre upp på stegen.
Det visade sig nu istället för någon dag sedan, när jag pratade med en av faddrarna, att socionomerna´står något högre, i såväl lön som status. Besvikelsen svepte över mig igen. Jag insåg nämligen då att jag egentligen hade kunnat läsa till socionom i stockholm istället och aldrig behövt lämnade den älskade staden och alla mina kära människor, samtidigt som jag hade lärt känna folk ändå, jag hade varit nöjd. Det är inte så att jag inte tycker beteendevetenskapen är kul, den är skitkul. Men jag hade nog gillat det andra lika mycket, under andra förutsättningar.

Nu är det som det är. Att flytta nu (ner mot centrum alltså, något annat är det inte tal om) känns samtidigt bara som att ställa allt på ända igen. Det skulle göra mig ännu mer förvirrad, precis nu när jag börjar få sisådär koll på allt som har med myndigheter, avtal och liknade att göra. Det är nog mycket att ordna nu i början. Fast... det bästa vore säkert en flytt. Jag är väldigt förvirrad och snurrig just nu, jag vet inte hur något blir. Två saker vet jag iaf just nu; Jag är inte en sån som ger upp. Och imorrn är det sittning ;)

Vill också påpeka 3 saker till:

- Jag saknar min mamma väldigt mycket
- Jag fattar inte ett jota av den där filosofiskt vetenskapliga idéhistoriaboken vi läser. Men det blir nog bra

- Det är klart jag känner mig ensam.. och du vet hur jag fungerar, du vet att jag bryr mig. Men jag måste följa en blandning av hjärta och hjärna och inte handla efter min ensamhet som ändå bara skulle hålla nere mig, och dig, i längden. 

//Jillsan - ledsen över att vara ledsen. Skulle vara glad över att vara ständigt glad.