hela livet är ett äventyr
Vad man än gör i livet, så växer man som människa varje dag.
Ta hand om varandra, måna om ledig tid, njut av de små sakerna.
Nu i juletid, se efter dem som inte har det så lätt.
Jag övar hela tiden på att ta en sak i taget, och någon dag ska jag lyckas. Lyckas hejda min iver. Jag har tagit tag i saker, och jag jobbar vidare.
Jag känner mig glad och tacksam för julen som kommer, och våren och sommaren som kommer sen. Jag hoppas att jag kommer att få ledighet nu att spendera med nära och kära, så mycket som möjligt.
Jag gläds över alla äventyr jag varit med om, och alla äventyr jag kommer att ge mig ut på. Både inom en snar framtid som kommande nya studier och bekantskaper och längre fram som roadtrips genom USA, andra resor, barn och familj. Jag gläds över den snabba hösten som gått förbi, med dess upp- och nedgångar. Och jag gläds över människorna jag har omkring mig. Jag gläds över det här året och nästa år med alla dess nya möjligheter. Jag är tacksam för insikt och perspektiv, trots att det tar lång tid att få det att fastna. Jag är tacksam för all erfarenhet som fastnar tillslut. Jag är tacksam för utveckling och jag tror på att saker och ting kan både förändras och förbli desamma.
Jag är tacksam för tidiga julmornar när jag var liten, och havet och skärgårdsromantiken under gångna somrar. Jag är tacksam för tystnaden, att få minnas och att få lära känna mig själv. Jag ser fram emot lugnet.
Tänk på att hur ni än är, så kommer ni aldrig kunna göra alla människor nöjda. Det kommer alltid finnas dem som inte tycker om er, eller det ni står för. Så titta efter mer inåt, titta efter mer vad som gör dig och dina närmaste glada. Det ger så mycket mer i längden. Fokusera på vad som är viktigt.
Sjung, så mycket ni orkar. Tills rösten tar slut och lite till.
Allt ni gör i livet är val av olika slag. Alla val leder vidare, på ett eller annat sätt.
Till er få som kanske läser här i min offentliga dagbok:
Det här blir mitt sista inlägg. Kanske för alltid, kanske bara på den här platsen, kanske för ett tag.
Jag behöver inte den här platsen just nu.
Men kom ihåg; det är okej att minnas. Det är okej att bära med sig.
Det är dock aldrig okej att låta sig tryckas ner. Behandla dig själv och andra med varsamhet.
Ta saker lite mer för vad de är, och acceptera dig själv och situationen du är i.
Men bär med er mystiken.
Konstanten
Jag vill alldeles för mycket för mitt eget bästa. Jag önskar att jag var en enklare människa, fast ändå jag. Jag önskar att jag inte hade slipats så hårt mot kanten. Som en intryckssugande träbit mot en rasp.
Hur hittar man trygghet? Och lugn?
Hur hinner man med då?
Hur blir man mer nöjd?
Hur slutar man tänka?
Hur slutar man att vara rädd?
Hur blir man mer rädd för större saker?
Min snö faller inte än.
Ghouls
Vi dricker drinkar här hemma. Röda och söta. Har tända ljus och funderar över framtiden.
Som jag alltid gör.
Det finns ljus i mörkret.
tjugofyra
Åren bara försvinner. Sitter jag här och säger när jag bara fyllt 24. Tänk när jag är 54. Eller 74.
Men det går onekligen fort.
Jag är så ambivalent. Å ena sidan vill jag bara ha lugn och ro - att få vara lugn, frisk och ledig. Men samtidigt vill jag göra så mycket, uppleva så mycket och komma så mycket framåt.
Men det måste vara nog nu, det måste komma en genomgående förändring, allt måste ändras. Och inte bara temporärt den här gången. Jag vet exempelvis att jag inte kommer att bli frisk förrän jag får bort all min stress. Så det är där jag måste börja. För är jag inte frisk kan jag inte träna och kan jag som nu inte träna mår jag mycket sämre. Jag måste förändras.
Alla som känner mig vet nog att jag tycker om begreppet nystart. Det är ett av mina favoriter. Problemet är att jag sätter för mycket tilltro till varje gång en sådan ska komma. Generellt sett har jag två stora tillfällen per år som jag förlitar mig på att kunna börja om - min födelsedag och nyår. Men å andra sidan kan man börja om vilken dag som helst, vilken stund som helst. Det gör jag också, men det fungerar aldrig riktigt.
Mitt år som 23 blev inte så bra; jag kunde inte träna särskilt mycket, folk försvann och jag är fortfarande lika sjuk och stressad. Det blev heller som sagt ingen New York-resa. Å andra sidan hade jag ingen uppsats att tänka på. Men jag tror att mitt år som 24 faktiskt kan ge mer. Jag tror och hoppas den här gången att jag kan lära mig av alla mina misstag. Jag har tagit två stora steg på vägen och jag tror att de kommer att hjälpa mig genomgående. Det måste de göra. Jag har insett att det är en mycket mycket längre väg tillbaka än jag någonsin hade kunnat tro, och en enkel människa klarar det inte själv. Och det gör definitivt inte en komplex heller.
Jag saknar skogen. Och havet. Och promenader.
Och jag saknar mystiken.
Backspeglar
Vi var i underbara Paris, upplevde Disneyland, mysiga frukostar och middagar och Eiffeltornets utsikt. Vi befann oss i en stad som badade i outhärdlig hetta men som också bjöd på rosé i Parc Champ de Mars och de makabra katakomberna under jorden. Sedan satt vi 6 timmar på flygplatsen och tillslut var vi hemma igen, i ett ordinärt Sverige. Men oj vad skönt det ändå kändes.
Augusti bjöd på bad i kvällssolen, konserter, missade konserter, trollbesök, sol vid klipporna, båthäng vid lilla Essingen, massager, besök i Falun, världens finaste tillskott till familjen, och jag avslutade min allra första semester. Men augusti och nu även september har även kommit med mer sjukdom som vanligt, mindre träning och dålig sömn. Det är så tråkigt det där, att bara bli sjukare hela tiden. Att aldrig (hur mycket man än vill det och hur mycket man än tror att man kommit igång) kunna fortsätta träna. Men man får ta en sak i taget och en dag i taget. Just nu är det även någon form av svårhanterad värme ute som jag inte gillar och jag jobbar som en galning. Sömnbristen är extrem. Kvällarna är min favorittid, när jag får krypa ned i soffan framför idol och/eller annan serie tillsammans med Jocke och träna på att inte.tänka.alls. Vi har firat 4 år tillsammans nu. Tiden har ett eget maratonlopp.
Det har också skett förändringar. Jag har tagit två stora steg - två stora beslut - som ska leda mig i rätt riktning. Vi ska heller inte åka till New York. Detta är förstås väldigt tråkigt, men kanske för det bästa. Nu kommer jag att spara semesterdagar och allmänt lediga dagar här i fina höstsverige där jag kan fokusera på sånt som jag mår bra av och sånt som jag kanske inte hade hunnit göra om jag var borta. Som att gå på marknad, eller zombiewalk, eller kanske ännu ett födelsedagsfirande. Och jag vet att jag kommer att komma till staterna i alla fall. Jag kommer att uppleva min drömstad, men på mina premisser. Kanske redan efter årsskiftet. Dessutom ska jag planera in Malaysia, ett spabesök och Route 66 nån gång här i framtiden. Så det går ingen större nöd på mig. Synd på pengarna bara. Saker blir inte alltid som man tänkt sig.
Appropå födelsedag så är det ju det snart, min alltså. En av de bästa dagarna på året och jag är fortfarande alltid som ett barn inför den. Så alla som vill lämna sin hög av presenter till mig kan ju bara lassa dem utanför dörren. (!) Jag ser även fram emot hösten överlag, halloween och sen jul. Det har varit en bra sommar och det kommer nog även att bli en bra höst, ett bra avslut på det här året. Det här året som inte blev alls som det förra eller som jag hade tänkt mig. Men jag har haft värre. 2011 exempelvis.
Nu närmast ser jag fram emot att vara helt frisk, att gå på Kick-off med jobbet, att ha en heldag på Grönan med mina monster och att förhoppningsvis springa Topploppet. Och att bada bubbelbad på min födelsedag.
Hälsningar Brunetten.
tidsperspektiv
Skärgårdsluft. Fina septemberdagar. Höstregn.
Det är de små sakerna som betyder allt.
Det här med att slappna av, varför kan människor inte bara göra det? Eller rättare sagt - varför kan jag inte bara göra det. Jag har haft mycket skit i mina vrår och gått igenom mycket, men jag har också lärt mig mycket. Det jag framförallt tagit fasta på på sista tiden är att alla har sin egen skit, men det gäller att fokusera på sina trygga punkter i vardagen. Jag tror att det på något sätt blivit mitt mantra här i livet.
Vi är rätt små egentligen, i universum. Våra problem, orosmoment och bekymmer också.
Jag har också börjat förstå att det inte är någon mening att grubbla i nostalgi. Det tar mig inte framåt och jag är ändå inte ensam om att färdas med minnen. Det är bara en evig jakt på gamla känslor.
Jag tror att mitt största problem, vilket jag säkerligen tampats med tusen gånger och kommer att tampas med hela livet, är att jag vill alldeles för mycket. Jag har felaktiga proportioner, hetsar fram resultat. Jag vill hinna med så mycket, jag vill undvika att missa saker och jag vill få ut så mycket som möjligt av livet. Jag kan aldrig vara nöjd. Antingen vill jag bara framåt, eller så vill jag bara bakåt. Den eviga cirkeln i en hopplös nostalgikers kontrollbundna liv antar jag.
Jag är hur som helst ypperligt exalterad över att hösten nu äntligen är här igen - som jag har längtat! Jag har längtat efter höstmyset, höstfärgerna och den friska luften. Jag har längtat efter mörkret, de tända ljusen och chansen till nystarter. Jag har längtat så mycket efter kravlösheten. Hösten har blivit min grej. Så att säga.
Jag tar chansen nu också att ta nya steg. Jag kämpar med att rensa och börja om, att slå mig fri. Jag kämpar med att utvecklas dit jag faktiskt vill utvecklas. Och jag har tagit ett konkret beslut. Det krävde mod mina vänner.
Vi har också hunnit med att välkomna en ny liten utomordentligt söt medlem i familjen. Stora saker sker runt hörnen. Liv altereras, försvinner eller tillkommer. Det är mäktigt och läskigt.
Jag är i behov av nya utmaningar. Det är där jag kan hitta mina endorfiner - där, mitt i kaoset.
Jag är utmanad att rädda mig själv, att förhindra kontrollbehovet, att stoppa myrkriget. Och det kommer att bli ett korståg jag sent kommer att glömma. Kroppen och sinnet läker, men lämnar alltid ärr.
Ibland vet man bara inte var man ska börja rensa i livet.
På ruta ett
Jag tar stora steg just nu, på alla olika sätt. Istället för att se tillbaka försöker jag rensa, ändra om. Och bryta.
Inspiration.
acceptans
Juli är över och imorgon åker vi till Paris. Lite mer än halva min första semester är över, sådär på ett ungefär.
Det är konstigt vad fort det går, fast ändå hinner man med saker. Är inte så sugen på att jobba sen igen, men alla måste ju jobba. Och det finns alltid så mycket att se fram emot.
Vi har haft både tråkväder och toppenväder, hunnit med nästan allt jag längtat efter här ute i skärgårn. Vi har solat och badat vid stränder och bryggor, åkt båt, paddlat, tältat, varit på loppis, läst böcker och tittat på film. Vi har spelat spel och firat födelsedagar, grillat, fikat, festat med toppenfolk, cyklat på utflykter, plockat bär, metat, ätit glass, druckit rosé och ätit frukost och middagar ute. Jag längtar bara lite efter de gamla somrarna ändå, efter det gamla Håtö. Efter ett liv utan krav. När jag gick i Norrtälje häromdagen kom jag också på hur mycket jag hade upplevt där under åren, och blev rejält nostalgisk över det också. Så många människor som kommer och går i ens liv, så många minnen och känslor som klänger sig kvar. Det finns så många människor som jag känner att jag borde prata med, så många saker att lösa. Det finns saker jag måste ta steget till att lösa.
Första delen av juli, innan vi åkte ut hit till skärgårn, bestod även den av finfina saker. Jag avslutade min prövotid, har gått längre och finare sträckor än tidigare, varit något något friskare, varit på camping med båtar och i sällskap av världens finaste människor i Dalarna, hunnit träffa andra delen av familjen, haft Alve på besök, varit på bio 3 gånger, solat och badat, tagit kvällsdopp och kvällspromenader. Jag gick av mitt sista pass och åkte direkt ut till Drottningholm på 30-årspicknick som efterföljdes av helkroppsmassage, femkamp och finmiddag på grönan dagen därpå. Jag har även hunnit med ett kollo, men det var mestadels bara utmattande.
En stor trygg punkt har fallit, i min springa-och-gömma-mig-värld. Men när en trygg punkt föll - så kom istället en annan tillbaka.
Det har varit fina sommarkvällar som nu, när vi är på väg härifrån, börjar kännas som att de drar sig mot mörkare tider. Det finns mycket sommar kvar, men jag längtar efter hösten också. Efter lättja längtar jag efter riktiga rutiner. Jag längtar efter att kunna träffa alla människor jag vill träffa. Jag längtar efter höstmys, vackra färger, tända ljus, promenader och frisk luft. Jag längtar efter seriestarter och biopremiärer. Och det ska bli ganska skönt att komma hem till sin lägenhet och vardag sen igen i alla fall, få dessa chanser till nystarter. Det är tråkigt att åka ifrån skärgårdsluften, men jag räknar i alla fall med att komma tillbaka på kräftskiva snart, eller liknande festlighet. Kanske komma tillbaka för en ö-tripp eller för att visa upp mig inför zombiewalken.
Jag tror augusti blir en bra månad.
Jag ska även försöka få in allt som händer i september. Det händer mycket i september. Och innan man vet ordet av så är det födelsedagar, N.Y (som jag måste lösa planeringen kring), halloween, första snön, advent och jul. Och julmys. I övrigt längtar jag bara efter att kunna gå all in igen, tillbaka till förra våren någonstans och ännu lite mer än så. Jag klurar på vad jag vill göra i livet, försöker att slipa på en abstrakt plan.
Nu vill jag bara ha rocken. Den gamla hårdrocken. Och jag vill sjunga och dansa. Och träna.
Och gå - överallt och vart som helst.
Och styrkan att vara i nuet, sådär lagom mycket.
Och jag saknar dig hela tiden. Sommarregn.
Cray cray
Det är tre pass kvar till min första riktiga semester. Två dygnspass och ett vanligt. Sen efter det fyller min syster 30 och därefter är det skärgården efterföljt av Paris som väntar. Mer än så försöker jag att inte planera. Men nog planerar jag annat, jag planerar halva och hela livet - igen, på nytt.
Solen skiner, och jag försöker fokusera. Fokusera på allt fint jag vill och ska göra. Allt fint jag gör ganska ofta. Känner mig obeskrivligt trött och ur balans efter en veckas kollo men försöker komma på banan igen.
Jag saknar och vill saker. Som vanligt. Vet knappt vad jag vill. Vet vad jag inte vill. Jag har massor med idéer och mål, stora och små. Jag försöker fixa saker.
Ibland känner jag mig ensam och oförstådd, ibland inte. Ibland försöker jag att inte gnälla, ibland skiter jag fullständigt i vad folk tycker.
Jag har haft en underbar campinghelg med båt i Dalarna. Rent stek. Längtar efter resten av sommaren, men även höstvindarna och höstfärgerna. Längtar efter att kunna träna igen. Hela juni har gått i sjukhetens tecken, som vanligt. Men jag vet vad jag måste göra nu, vilket jag visserligen vetat förut också. Första sommarmånaden bara flög förbi (som alltid), och däri midsommar och en del sol och bad och allt som hör till. Vi hann även med att vara i Falun, i skärgårn, få besök av Elin, fika i stan, grilla på stranden och jag hann med att promenera milen - såna tjusiga grejer.
Kämpa kämpa, en ny period är snart över. Den kommer aldrig tillbaka.
Du
Jag drömde om dig inatt igen. Igen. Det är ingenting konstigt med det, det händer näst intill hela tiden. Ibland är det jobbigt att vakna, men oftast är det en skön känsla ändå, att få ha lite mer tid med dig.
Jag tittar på bilder på dig. Ofta. Oftast varje dag. Jag ser dig le och jag börjar att gråta. Alltid. Jag saknar att se dig le, på riktigt.
Jag saknar att ha mer tid tillsammans med dig. Jag saknar att höra dig säga mitt namn. Alla relationer är olika har jag förstått, det har jag sannerligen förstått. Den vi hade var annorlunda. Det spelade ingen roll om vi ibland inte sågs på någon månad, det spelade ingen roll alls. Du fick mig alltid att le, du fick mig alltid att skratta och älska mig själv. Jag kunde alltid ringa, du kunde alltid smsa. Jag visste vad du tänkte, du visste vad jag kände.
Du var underbar. Du ÄR underbar. Du är evig och aldrig bortglömd. Och ibland känns det som att du bara är någon annanstans. Som att jag bara väntar på att du ska komma tillbaka.
Melankoli
Jag känner mig konstig idag. Konstigare än vanligt.
Det är som att dagarna, tiden, bara rinner förbi och att jag blir kvar. Jag vill för mycket, jag saknar för mycket. Spolar jag tillbaka några år, sju stycken eller något, så var jag mycket enklare och lyckligare. Jag hade visserligen inte hittat mig själv men jag mådde nog bättre. Ibland börjar jag fundera på om jag ens hittat mig själv nu. Jag trodde att jag hade gjort det förut, men jag vet inte. Jag vet inte vad jag vill och jag vet inte hur jag bestämmer mig för saker. Jag vet inte hur jag tar mig ur mina egna cirklar och bara börjar leva som normala människor gör (Om det nu är det jag strävar efter).
Sommaren är redan här utan att jag hann tänka efter ordentligt, och dagarna bara rinner förbi utan att jag hinner med eller kommer framåt. Det är just det, att det känns som att jag inte har något driv just nu. Att jag inte rör mig framåt. Jag har svårt att se fram emot saker, trots att jag har mycket att se fram emot. Jag vill bara vara frisk och lugn.
Allt är föränderligt runt mig just nu. Och det får mig att tvivla på mig själv och vad jag vill. På riktigt.
Kanske är det bara en sådan dag.
sommarnatt
Våren bara försvann och det blev sommar på en gång.
April var en så bra månad innan allt skit hände. Jag umgicks med trevliga människor, var i solen, var lite friskare så jag kunde komma igång med träningen igen ordentligt och kom iväg på fina kvällspromenader. Sen föll allt, och efter det föll allt annat; immunförsvar, träning och all min ork. Djävulska saker började avlösa varandra; jag fortsatte vara sjuk, kunde inte springa vårruset, orkade ingenting hemma, det blev väldigt mycket på jobbet, folk försvann, P&L gick i konkurs, vi grät oss genom begravningen och så vidare och så vidare. Trots allt försökte vi ta små steg framåt och även maj bjöd på guldklimpar; så som solhäng, glass, skärgårn, vänner, fest, fika, FUN, P!nk (makalöst), Springsteen (makalöst), konferens med jobbet, hägg & syren, häng med barnen, balkonghäng, jorgubbar i gräset, morsdag, födelsedagar, havet, personliga rekord, promenader, filmkvällar, bio, parkhäng, drinkar, grillning,
Men det har varit för mycket jobb, för lite sömn och för mycket tankar.
Det enda jag vill är att vara frisk, ledig och lugn nu. Allt har varit upp och ner, jag har varit ur fas och fokus och inte längre känt att jag har haft någon stabilitet i min tillvaro. Jag behöver verkligen träningen, för att må bra, stressa ner, känna mig lugn och få mina endorfiner. Och när jag inte kan få den, utan bara är konstant sjuk i månad efter månad blir jag ledsen och trött. Det är som att vara fånge i sin egen kropp, att vara ur form och missnöjd utan att kunna göra något åt det. Men just nu ligger fokus enbart på en sak: vila. Jag känner mig ofta ledsen och trött för att jag på flera sätt inte kan vara mitt bästa jag. Senaste tiden har jag varit som en zombie mentalt och fysiskt; trött på alla sätt, less och med myrkrig i huvudet. Jag glömmer saker och jag hinner knappt sova eller träffa Jocke. Good enough är svårt att bibehålla.
Det är konstigt det där, att det alltid ska hända skit när man verkligen tror att allt är på väg att bli bättre igen, så har det varit de senaste 4 åren nu. Min utbrändhet kommer nog att ta lång tid att återhämta sig ifrån helt, och det är nog inte så konstigt att jag fortfarande är sjuk heller. Jag kan inte stressa ner, sluta ta på mig saker, ha full kontroll eller stänga av hjärnan. Jag vet inte hur man gör. Och jag är så trött på det.
Jag saknar gamla somrar. Jag behöver de somrar som fanns förr; med sommarlovsmorgon, Hajk, skärgårn, smultron och utan några förpliktelser. Ändå känner jag att den här sommaren har potential till att bli en av de bästa; det är den första som jag inte behöver oroa mig för skola eller ekonomi plus att jag är ledig på schemat, har min första riktiga semester och mysiga saker inplanerat. Förutom camping med gänget, Paris, Ullared, parkhäng, biopremiärer och annat så ska jag bara ha lata dagar i solen i skärgårn på bryggan eller stranden, lyssna på måsar och kluckande vågor. Åka båt ut till öar, bada, paddla, dricka drinkar och smoothies och sova. Det ska bli en underbar, och mer spontan, sommar. Jag övar på att leva mer här och nu, samtidigt som jag har så mycket att se fram emot. Juli är min månad, jag känner det.
Jag planerar också New York och Malaysia till senare. Och jag har en stark känsla att andra halvan av det här året kommer att bli bättre än den första. Det får bara inte hända mer dåligt nu. Jag vet inte när nästa steg i mitt liv kommer, jag vet inte när man ska veta det. Men det är spännande att ta reda på. Trots att jag vet att jag är bra på det jag gör finns alla möjligheter i världen vid mina fötter och jag tror att det är dags att snart börja fundera på riktigt. Jag behöver mer kultur i mitt liv.
Tiden går så fort, jag kände aldrig riktigt känslan av att det blev sommar i år, förmodligen för att jag inte hade någon skolavslutning av något slag. Och sommarvärmen lyser än så länge med sin närvaro till skillnad från förra året. Just nu ser jag först och fram emot midsommar - den är snart här! Men jag har inte ens kunnat bada på riktigt än - skandal!
i will tell your story and keep you alive
Det har redan gått över 2 veckor.
Över två veckor och jag vet fortfarande inte hur jag ska hantera livet, hur jag ska bete mig. Hur klarar man sig genom något sånt här? Första veckan var bara ett stort mörker. Jag kunde inte andas, inte sova, inte jobba, inte äta och jag såg dig överallt. Jag grät med varje andetag, nonstop. Nu har det övergått till autopilot med kollapser i vågor. Som en slägga i magen varje gång jag inser verkligheten.
Jag älskar dig så mycket, jag saknar dig så mycket och jag skriver här för jag vet inte var annars jag ska kunna berätta för dig hur förbannad jag är på dig - för att du lämnar mig. För att du lämnar mig utan tillåtelse.
Jag saknar varje leende, varje minne, varje retsamma sekund. Jag har så svårt att förstå att det aldrig mer kommer att komma ett sms, ett telefonsamtal, en stor kram, en fest, en lunch eller ett tillfälle då du säger mitt namn.
Jag har de senaste dagarna i alla fall insett att livet måste gå vidare, om än på stapplande steg. För din skull, för min skull. Det har blivit vår nu, det är en ny månad.. Så det är lika bra att försöka njuta av det, och leva livet fullt ut - storslaget. Jag kommer att bära med mig dig överallt; allt vi pratade om och planerade, alla våra drömmar och idéer.
Det är svårt att känna mening med någonting, det är svårt att leva vidare på autopilot och det är svårt att göra alla saker jag hade sett fram emot nu under våren och sommaren. Men jag ska göra det, jag ska gå på älskade makalösa Springsteen i helgen, jag ska glassa i solen, gå på andra konserter, springa vårruset, njuta av sommaren och jag ska åka till New York - för dig. Precis som du sa. Och jag vet att du kommer att vara med mig. Jag ska uppfylla allt vi sa.
Jag och Rebecka var på Grönan och såg FUN i helgen också, jag tror att du var med även där.
Jag och Jocke har varit ute i solen och torkat tårarna, fikat och ätit. Jag tror du var med även där.
Häggen kommer snart att blomma. Jag tror den gör det för dig.
Det är ofattbart och orättvist. Världen snurrar men står stilla, den är suddig.
Det finns ingen som du, älskade älskade du.
våren
Ljust är det redan, på mornar och kvällar, men nu behöver jag att det blir varmt, grönt och blommigt som det var förra året vid den här tiden.
Snart, snart.
Framsteg och målsättningar. Och musik.
Thats's how we do it.
back on track
Jag jobbar på illusionen.
Mars blev inte riktigt som jag hade tänkt, men det blev ändå en startsträcka - en början på något.
Jag har påskpyntat, shoppat underbara materiella saker, umgåtts med mysigt folk och ätit våfflor. Jag har planerat resor, fått fina skattebesked, promenerat och haft besök av troll. Jag har haft scones-brunch och druckit rödvin, varit på bio och ätit jordgubbar. Druckit öl på bättre sidan av Söder och upptäckt nya trygga punkter. Jag har haft mina converse och solglasögon, gjort finmiddag och köpt biljetter till magiska konserter och Vårruset. Såna där vanliga trevliga saker.
Vi hade en underbar påskvecka i fjällen.
Det blev korvgrillning, skoteråkning, släktträff, varm choklad sittandes i snödrivor, skidåkning på fjället (jag kämpade, och det var det värt för jäklar vad fint det är där uppe!), våffelätande sittandes på renfällar uppe vid Hemfjällsstugan på fjället, bastande, sällskapsspelande, påsklunch, god mat generellt, mys framför öppna spisen i stugan och en massa mer. Helt perfekt tid spenderad med den sidan av familjen och väl värt att ta ut min första semester någonsin för. Framförallt var det lugnt och rofyllt och man kunde verkligen känna att man var lite avskärmad från omvärlden (speciellt eftersom det inte fanns någon mobiltäckning) vilket gjorde att jag faktiskt kunde koppla av lite mer, läsa en bok eller bara vila. Vädret var helt magisk, som på beställning. Vi hade strålande sol, varmt och klarblå himmel varje dag - och jag har samlat många fräknar när jag legat bland snödrivorna.
I övrigt jobbar jag på, allt flyter på lite mer, jag känner mig väldigt produktiv. Jag ser fram emot att våren ska komma på riktigt - jag har mycket jag planerar och ser fram emot. På lördag får jag komma ut till familjen och havsluften lite också, för att fira lite efter-påsk.
April tror jag kommer att bli en toppenmånad - den börjar med stark viljestyrka i alla fall. Jag har en stabil plan. Runkeeper är för närvarande min bästa vän (Förutom Alve då förstås).
Jag hinner med lite mer, men kämpar fortfarande med att hitta balansen i min tillvaro, att sluta tänka så mycket och att sluta stressa. Jag försöker komma på ett sätt att få in träning, socialt umgänge, sysslor i hemmet, vila och en massa annat på de få lediga dagar som finns och jag vet inte hur folk lyckas. Hur lyckas folk?
Och nej - jag vet fortfarande inte vad jag vill. Men jag är glad att jag i alla fall har hittat mig själv.
Nu längtar jag till exempelvis midsommar... och New York!
Snodda biler av antingen Elin eller Cia :)
that's how it is
And I know we were both too young way back when we had our thing
And you're not the one that I think of everytime that the telephone rings
And I know that what we had would not be called love by the ones we know
And I know it's been many years and a hundred love-affairs ago
I know all that so well, but I also do know this:
Calleth you, cometh I
And that's just how it is, and how it's always been
It's where my reason stops and something else comes in
I know it doesn't make sense, but still
Calleth you, cometh I
That's how it is...
And you're not the one that I think of everytime that the telephone rings
And I know that what we had would not be called love by the ones we know
And I know it's been many years and a hundred love-affairs ago
I know all that so well, but I also do know this:
Calleth you, cometh I
And that's just how it is, and how it's always been
It's where my reason stops and something else comes in
I know it doesn't make sense, but still
Calleth you, cometh I
That's how it is...
Solsken och styrka.
fågelkvitter, solsken och regn
Det är mars!
Hur kan man sakna något som aldrig ens fanns?
I våras känns som nu, i höstas känns som du.
it's as if the stars all fell down
Jag vet verkligen inte vad jag vill. Jag vet verkligen inte det.
Är det nu man ska veta det?
Jag vill så mycket. Hela tiden. Så intensivt.
Jag tror att det är mitt största problem och min största styrka.
Det enda jag vet just nu, är att jag verkligen längtar efter våren. Och sen efter det sommaren och hösten. Och sen lite jul på det. Det är just de här två månaderna, januari och februari, som alltid är värst - varje år. De är mörkast, sjukast, längst och tråkigast. Jag vill ha vårdofter, bara ben, avklippta jeansshorts, joggingturer i solen, promenader i gräset på kvällarna, vin och öl på klipporna, sommarregn och sen höstlövsprassel. Jag vet, jag borde ta vara på nuet och allt det där, men för tillfället längtar jag hellre lite. Man kan inte alltid vara så jäkla mindfulkorrekt hela tiden. Jag vet också att jag inte är färdig, något som jag precis klurat ut. Jag vet inte vilken riktning mitt liv kommer att gå i, men samtidigt kanske det är meningen att man inte ska veta det.
Februari har varit aningen mindre intensiv än förra månaden. Jag börjar komma in i saker, göra små framsteg och känna mig lite mer bekväm. Lagomt bekväm. Jag har haft jobbat intensivt, haft en underbar återhämtningshelg i Falun, varit på torsdagsfika, promenader i stan och på yogaklasser. Jag har haft lugna stunder hemma, äntligen köpt efterlängtade konsertbiljetter och andats skärgårdsluft. Jag har planerat och funderat, njutit av lediga dagar, firat allahjärtansdag, umgåtts med nya vänner och med småtroll och jag tacklar fortfarande saker jag måste tackla, i små steg. Jag har blivit sjuk igen, (silent applause). I skrivande stund har jag precis påbörjat min första antibiotikakur på väldigt länge. Smärtan i huvudet är bokstavligt talat extrem och jag är fast i sängen.
Jag medger att jag har saknat att skriva. Kanske är det dags att hitta balansen i begränsningarna lite.
Jag vill skapa. Och jag vill hinna med. Jag vill hitta tillbaka till mina ord igen, och de vill hitta tillbaka till mig. Jag är för mycket för det här en- och tvådimensionella planet vi alla lever i. Jag tänker springa, och sjunga och dansa. Jag tänker inte stanna upp. Jag tänker gå kurser och jag tänker simma i havet. Jag tänker sitta i mitt hörn i gamla stan och måla akvarell och jag tänker se hela världen. Jag tänker fly hem till skärgårn, och jag tänker fly till min barndom, återigen.
Kommer du ihåg de där människorna vi glömde bort?
Långt långt bort
Aldrig längre bort än de millimeter du hämtar luft ifrån men längre bort än all vardag
längre bort än de gångerna vi satt på balkongen
längre bort än flaskorna på marken, längre bort än daggen på morgonen på vägen hem
På väg till perrongen.
Kommer du ihåg dem?
Kommer du ihåg oss?
Kommer du ihåg vem jag blev och vem jag var?
Kommer du ihåg det jag jag glömde bort?
Någonstans på väg till perrongen.
city of dreams, land of the found ones
För att minnas senare; januari - ups and downs:
Fiskspa och tid med mamma
Helkroppsmassage
Utekväll med jobbet
Kvalitetstid med trollen
Les Miserable
Morgonpromenader i solen med varm choklad
Vackra vinterpromenader i stan
JAG BOKADE ÄNTLIGEN NEW YORK. Det händer på riktigt. Ofattbart. (Jag sa ju det).
Nya bekantskaper och förhoppningar
Mysiga planer framåt
Imorgon åker jag hem till skärgårn
Ny soffa och ny dator
Myskvällar/filmkvällar hemma
Det har varit vackert i kylan
Jag har varit och hälsat på i Skogås och dessutom fått håret fixat
Stress
Jag är fortfarande sjuk, jag är fortfarande stressad (om inte mer) och jag kan fortfarande inte träna.
Jag är förvirrad.
Jag hinner ingenting; knappt vara hemma, sova, umgås med folk (eller Jocke för den delen),ta hand om hemmet, fixa saker eller träna. Eller ta hand om mig överlag. Att planera framåt känns varje dag ogreppbart för att hjärnan rinner över. Jag tror att de här konstiga rutinerna inte kommer att fungera hur länge som helst. Jag har jobbat väldigt mycket senaste tiden och jag hinner inte riktigt med, varken mig själv eller omvärlden.
Det är väldigt snurrigt i huvudet. Mycket att tänka på, många intryck varje dag som jag inte kan sortera.
Jag har ännu inte hunnit landa riktigt, jag har ännu inte kommit in i mina rutiner.
Jag vet inte riktigt vad jag vill.
Energinivån räcker oftast inte till det jag vill. Jag har svårt att få allt att gå ihop, prioriteringar bland annat.
Magkatarren är tillbaka.
Jag vet att den första listan snart kommer att vinna över den andra, varje månad. Det måste få ta sin tid bara.
Snart är det vår (!) Jag drömmer om den, om den och sommaren.
- Jag ska bara lära mig att organisera på ett vettigare sätt, och verkligen njuta av min tid. Jag måste sluta vara ett sånt vanedjur. Det här året ska bli annorlunda. Jag försöker verkligen (fortfarande) att lära mig att inte planera så mycket utan att ta saker lite mer som de kommer. Det är svårt, det kommer att krävas mycket övning. I'll let you know how it all works out.
backspegel
Vad hände egentligen, vart tog året vägen?
Ibland kan det vara skönt att kort sammanfatta, mestdels för ens egen skull och framförallt om man råkar vara som jag; en sån där person som virrar in sig i tankar om tiden och känslorna runt omkring.
Mellandagarna och den fina julen är snart över, imorgon är det nyårsafton och efter det åker jag hem igen. Jag har hunnit med mycket, framförallt att ta det lugnt. Det är lika sorgligt varje gång och jag saknar alltid julen när den är slut - men samtidigt längtar jag efter 2013. Det är nu allt händer, det är nu allt börjar på nytt. Det är bara en massa spännande positivt bakom hörnet, så det gäller att komma ihåg det. Det blir fräscht, rent och intensivt. Det är något speciellt den här gången. Det är en ny fas som börjar. Och jag ska dessutom banne mig vara frisk igenom den.
Så 2012, vad hände?
Ja, om något så lärde jag känna mig själv bättre. Det är det viktigaste jag tar med mig. Jag har lärt mig att vara mer nöjd och jag har blivit så mycket starkare. Florence + the Machine och Glee hjälpte mig igenom många saker i olika perioder. Det är de två största upptäckterna, helt klart. Jag är inte heller lika rädd för att växa upp längre. Eller, så är jag kanske det ändå, fast på ett annat sätt. Det handlar nog mer om att jag inte kan skilja på vad som varit och vad som är. Jag kan inte dra mina gränser. Men jag vet vad jag vill nu och det är så skönt att bara jobba på och slippa oroa sig längre.
Januari och februari var rent utsagt skitmånader, om jag minns det rätt. Jag hade så stora förhoppningar efter nyårsafton men kom hem och blev liggande sjuk istället, i många veckor som vanligt. Jag gjorde absolut ingenting och dagarna bara rullade på i en grå dimma. Jag var deppig, Väldigt deppig. Och jag plöjde igenom mååånga serier. Jag tror alla gjorde rejäla intryck på mig.
Sen i mars blev det något bättre - våren var på väg! Vi hade temafest och åkte till London där vi fick se ännu mer av den tidiga våren.
Vid april kom breaket - Jag blev friskare, kunde komma igång med träningen och hittade mig själv mer. Det var solsken, promenader och mängder av musik (Fun + Florence dök upp och räddade mig), det var besök av fina vänner, biobesök och vårtecken. Hela Vårberg stod i blom och vi tog oss iväg på kulturfestival. Det var också uppstarten till processen jag sedan kämpade med.
I maj kom det riktiga genombrottet. Jag fortsatte att kämpa med mina mål och lyckades rejält med ett, och jag kom äntligen igång med det andra. Det kändes som att jag hade hela försommarStockholm och hela världen i mina händer, för en gångs skull. Samtidigt var det en rejäl kamp, en kamp på ett annat sätt den här gång. Jag hade kommit förbi tröskeln och det kändes inte lika omöjligt längre, men varje dag var en kamp mot tiden. Maj bjöd på högsommarvärme och träningen, promenaderna, musiken och biobesöken fortsatte. Jag bodde i princip på Lidingö, varje dag.
I början av juni var det tungt, riktigt tungt, då jag insåg att kampen mot tiden inte skulle fungera den här gången heller. Men jag gjorde ett intelligent val, och efter det blev allt bättre. Det var en helt ny känsla. Jag blev lycklig. Jag jobbade mycket i början men var sedan ledig massor i slutet av juni - det var midsommar, mys i skärgårn och festival. Där jag självklart blev sjuk igen, rejält sjuk. Så där kom även stoppet på min resa jag hade njutit av under våren och efter det hamnade mitt ena mål i ett bakslag. Jag kunde inte träna på samma sätt längre. Jag försökte från och till resten av året men förkylningen och alla symptom släppte aldrig riktigt och jag kom aldrig riktigt tillbaka.
Juli och augusti: sommaren bara rullade på, det var inte många lediga dagar (inte många soldagar heller) men jag utnyttjade de jag hade till det yttersta. Jag försökte bada massor, jag försökte träffa folk. Men helt ärligt jobbade jag i princip nonstop och höll på att köra slut på mig. Det var en intensiv period, speciellt också eftersom jag fortfarande var sjuk. Men jag fick också mycket cred och byggde på så sätt upp mig själv. Jag hann åka på klassåterträff, vara i skärgårn och spendera lite tid på Lidingö. Jag hann gå på bröllop också. I augusti åkte vi också till fina småland och jag hann med att gå på loppisar, träffa underbara Winnerbäck och gå på chokladprovning. Små bitar av vardagslyx.
September kom och så gjorde även hösten. Min vackra underbara höst.Intensiteten avtog något. Jag började känna stressen igen däremot. Jag tog en sväng till Eskiltuna för nostalgitrippar, jag fyllde år, vi drack drinkar och vi åkte till Falun. Och: jag upptäckte Glee, min räddning. Jag kom äntligen på vad jag ville, tillslut.
I oktober var hösten här på riktigt. Det blev nya promenader, och hoppande i lövhögar. Jag drack te och försökte få mig själv att jobba hårt, fastän jag inte kände motivationen. Jag fann nya vänner och jag åkte på spa, vi firade halloween och drack drinkar. Allt började gå bra, allt började gå framåt. Jag började se det riktiga ljuset. Här i slutet hände det: det tog stopp, det försvann nästan helt - oron. Jag började äntligen känna att det var min tid tid, att det är dags för allt att gå bra. Och så hände något mer: jag började söka nya jobb som jag också fick.
November sprang förbi och det med många fina punkter, jag var visserligen sjuk men jag klarade av att åka till Västerås för opponering. Jag blev klar, jag fick VG. Jag fattade inte hur något hände. Jag undrade vad som skulle hända nu, vem jag var och vad jag skulle göra. Jag blev ompysslad av mamma och jag försökte slipa på det sista. Jag firade Jocke, var på sista premiären av tTs och sa hej då på jobbet. Jag skrev på papper på mitt nya jobb och kom sedan dit, till alla nya intryck och i försök att passa in. Det kändes underligt, men bra. Det känns äntligen som att jag ger något. Jag känner mig äntligen viktig. Sen stack vi till paradiset för att vila upp oss - det vi så gärna velat göra så länge.
December bara flög förbi, vi kom hem från utlandet och då hade jag redan missat första juldagarna i december. Vintern och snön hade kommit och resten av månaden bestod av julsaker, premiärer och jobb, lugn och ro blandat med intensivitet men på ett produktivt sätt. Jag var i Falun och jag var i skärgårn och framförallt gjorde jag klart det allra sista: precis som jag hade lovat mig själv, innan året var slut. Och nu vågar jag tro på mig själv mer och jag vågar utgå ifrån mig själv och det jag har.
Jag tycker att 2012 precis började - som tur är (med allt jag kommit fram till och kämpat med) så gjorde det ju inte det. Tycker att tiden går så fort, men samtidigt är det skönt att inte ha så mycket planerat. Jag har så mycket att se fram emot - vacker vår, nya erfarenheter, vänner, träning (träningen är allt), semester, äventyr, resor och världens bästa sommar. Live fast. Bry dig om dig själv, tro på dig själv - och om ditt självförtroende sviker så hjälper alltid musiken. Glöm aldrig det. Det är aldrig för sent och det finns så många möjligheter.
2012:
