Jag kommer ihåg den sommaren år 2002 när vi flyttade pemanent till Norrtäljetrakten
Jag skulle börja högstadiet i Norrtälje, jag kände ingen
Jag var såå pirrig i magen.
Jag tänkte att, vadå, man kan väl inte gå i skolan i Norrtälje?... finns det ens barn och ungdomar som lever och frodas här? Min syn på Norrtälje var bara sommarstaden jag hade upplevt genom mitt tolvåriga liv. Under dessa somrar hade jag dessutom mest hållit mig ute på Håtö. Detta gjorde att befolkningen i Norrtälje, njae, det var inget jag hade så stora förhoppningar på. Såhär i efterhand kan jag inte förstå hur jag tänkte. Jag trodde jag skulle sakna Jämtland. Pfhh, där fanns minnsann ingenting att sakna. Jag har inte varit där en enda gång sedan jag flyttade ner och är så otroligt glad för detta. Människorna, livsstilen, minnena därifrån är ingenting jag vill ha med att göra. Och det är också detta som visar sig så tydligt i hur pass lite alla dessa år däruppe formade mig som människa. Det, däremot, har definitivt de sista 6-7 åren gjort. De har format hela mig. Det känns som en evighet... 6-7 år... Det låter kort, oerhört kort, det känns som en livslängd. Människorna jag har kommit att lära känna, människor jag har kommit att älska, människor jag har hållit av, människor som sakta suddats ut, längre och längre bort, människor jag kommit att hålla på avstånd, vänner som vuxit närmare och närmare, vänskaper med uppehåll, kärlekar, och alla minnen som hör ihop med dessa.
Jag tror att jag nästan automatiskt delar upp åren - högstadiet och gymnasiet - i olika perioder;

Det var... Jennifer, Petra, Annsofi
...Anna och Karin
...Fredrik
...Strömberg.. fråga vem som helst på Roslags..
...Strömberg, Jacob, Jocke
...Anna, Jennifer och Annsofi
...LQ. Haha :)
...konfirmationsläger i Linköping och Narven
...Robin, Anna Magnusson och Emma
...Erik Spaak och det var Robert..
...Michelle och Jonna
...Albin och det var Norah
...Petra, Jennifer och Erik
...Kristofer
...Estetarna
...Jacob
...Kristofer, Josefine, Majk och Bella
...Erik
...Emil


Det har varit så mycket saker och så många människor som betytt så mycket för mig, inte bara dessa i Norrtäljetrakten, utan runt omkring, hit och dit, hela tiden,
och mitt i alltsammans har det hela tiden funnits en väldigt förvirrad och osäker människa
som försöker växa upp.. eller som försöker vara barn. Som försöker hitta sin plats..
..det har jag nog fortfarande inte gjort

Så nu då? Det är nu det känns som om man står på den här klippbranten.
När man väl klivit över kan man aldrig ta sig tillbaka, lite som i slutet på Sagan om Ringen när de åker över havet. Lite så känns det. Jag kommer att tappa folk. Visst man växer upp, och visst det kanske blir bättre, det kanske blir sämre, det vet vi ju aldrig. Men... hur det än blir kommer man liksom aldrig tillbaka. Och som en nära människa sagt till mig; självklart ska man inte bara leva i det förflutna. man ska leva nu och ta tillvara det som händer och sker omkring än. Men det jag frågar mig själv är: om man nu inte tar med sig den stora del som format den man är, tappar man då inte en stor del av sig själv? Kommer man inte att känna sig tom? Jag har svårt att hitta den där balansen.

Men om jag nu kommer till den trängande frågan
Hur säger man hejdå? Hur tar man farväl av allt och börjar om på blankt papper?
Nya människor, nya minnen att skapa, nya platser, nytt liv.
Hur får man bort den här växande klumpen i maggropen som blir starkare och starkare varje dag?
Trots att man faktiskt åker hem då och då så är det ändå inte samma sak.

Jag hade planerat att delvis göra det här på bloggen aka platsendär man kan skriva av sig, för, av egna erfarenheter, vet jag att jag kommer att börja halvtomhalvt bryta ihop om jag ska prata med alla innan jag åker, så några stycken orkar jag med iaf, ja iaf en person innan jag somnar ;)

Jennifer, Jenn, Jennifart
Från allra första början var du den som tog emot mig
Du hittade den vilsna tolvåringen som i ett desperat försök att smälta in stirrade fånigt på tavlorna
Sedan dess har vi utvecklats ihop, på många sätt åt olika håll. Vi har förändrats, båda två. Men alltid har jag vetat att du funnits där, dig kan jag luta mig mot, dig kan jag prata med allt om. För du vet hur jag fungerar, du vet hur jag har fungerat. Du vet det mesta om mig och jag skäms inte eller blir generad över att prata med dig om vad saken än gäller. Du vet det mesta jag varit med om, du vet om alla mina tidigare problem, du vet om min bakgrund, du vet om mina krossade hjärtan och mina lyckligaste stunder. Det kan kanske verka som om vi glidit ifrån varandra senaste åren, delvis, men du tjejen, fan va mycket kul vi har haft ;)
Jag älskar dig och jag är glad över att få ha vuxit vid din sida
Jag är bara ett telefonsamtal bort, var inte rädd för att använda det ♥

Som en avrundning på kvällen tänkte jag bjuda på en eller ett par bilder från den gamla goda tiden; åttan =)




//Jillsan - några vänliga ord på vägen?