Jag är så trött
Jag är så trött, ledsen och less på allt och alla runtomkring
Hur jag mår? Vem bryr sig?
Alla har så mycket åsikter, att ständigt bli kritiserad och behandlad som skit tar knäcken på all tro man har inom sig.
Men det är ju som det är, som det svarta fåret jag är i den här familjen. Vissa andra är "Guds ängel", älskad. Och jag, jag är hemsk och elak. Jag uppskattar tydligen inte det jag har. Jag är bortskämd och dum. Så har det alltid varit.
Perfekta som alla här är, passar vissa andra som är också är perfekta, in. Ibland vill jag bara skrika, bara vråla ut allt som är förbjudet att föra på tal, allt som de inte vet, allt som de inte har en aning om, allt som hänt förut, eller hur någon beter eller har betett sig som kanske skulle ändra vissa människors syn på saken. Men jag faller ner i gråt istället. För jag orkar inte tjafsa.
Varje dag
Jag är osynlig, jag är osynlig för alla. Ingen vet längre hur jag tänker, vad jag tycker, hur jag fungerar, hur jag mår. Jag vågar inte ens försöka släppa in någon längre. Inte längre. Jag känner känslan av att vara utbytt. Kanske är det bara paranoia. vem vet. Förmodligen. Jag är bara rätt och slätt osynlig, men dock tillräckligt synlig för att kunna klanka på. Det är svårt att försöka förklara den sortens ensamhet. Trots att så många människor finns runtomkring, så är ensamheten, den där djupa, så påträngande.
Det känns som om mitt huvud håller på att explodera
Jag är bara så trött
Trött på att bli kritiserad
Trött på att alltid bli tagen för given.

//Jillsan - så här har ni, om ni ville veta