Nu har jag precis slutat jobbet för idag. Ganska trött, men känner ändå att jag har presterat något. Metr givande arbete får man leta efter. Jag blir så jävla irriterad på människorna idag (speciellt alla snorungar) som inte fattar hur det är att uppskatta och bli uppskattad. Jaja, iaf. Imorgon blir det nog att gå till skolan och skriva all loggbok. Jag vet, det är lov. Jag har inget liv. Jag hoppas hoppas hoppas att anteckningarna ligger i skåpet, då de inte är hemma som jag trodde. Ligger de inte där så hoppar jag i ån. Jag lovar.
Har börjat ledsna så på skolan, det känns inte som någon mening längre, det känns inte så viktigt, som om det inte spelar någon roll. Visst vill jag prestera bra, då det ligger i min natur, men faktumet att jag i princip inte pluggat något hemma på 1 eller 2 månader borde visa statusen. Jag skulle vilja vara med E. Jag skulle vilja vara med honom så mycket mer. Gud, vad jag känner mig i vägen hela tiden.

Framtiden. Fram-tiden. Fram....tiden. Framtid? Varför säger man inte baktid?
Konstaterat är i alla fall 5 saker:
* Den (alltså framtiden) suger igen (Det går tydligen i vågor)
* Jag använder alldeles för mycket "ungdomsspråk". Fan ta mig.
* Alla gamlingar tycker att jag är söt och kramar på mig. Tihi
* Jag kan för en gångs skull hålla med om att "det var bättre förr" - förr visste de precis vad de skulle göra efter de gått ut skolan. Allt var klappat och klart och det var bara att göra, eller ja, bara att jobba.
* Alve är världens häftigaste baby för han hoppar fram som en groda på sin rumpa

Emil vill verkligen till Halmstad. Jag vet inte vad jag vill.

Men snart fyller Majk år, så jag tänkte börja gratta honom redan från och med nu =)
Grattis Majk #1

//Jillsan - vänder sig till Metallica igen