Jag gick och la mig tidigt ikväll, klockan 21.
Planen var, att eftersom jag ändå var trött så skulle jag försöka vara någorlunda utvilad imorgon.
Men sedan dess har jag bara legat och vridit och vänt mig i sängen, detta av två orsaker;
1. Jag är övertrött
2. Jag har alldeles för mycket tankar som snurrar i huvudet.

Så nu, en timme senare,  tänkte jag att jag skulle ge mig på att reda ut dem lite istället.

Jag har funderat en del kring det här med vänner och i stort sett kommit fram till, att de bästa vännerna måste väl ändå vara de äldsta vännerna? För tänk, hur mycket man än tappar kontakten genom åren och hur många vänner man än finner på vägen så är det de äldsta vännerna man har delat mest med. Det är dessa personer man vuxit upp med, som känner en från grunden. De har varit med under ens utveckling och uppväxt och bidragit till att man är den människa man är idag. Det här är en av sakerna jag har funderat på..

Mycket av de här tankarna bär jag alltid med mig och har alltid gjort, jag är en sådan sorts människa. Men vissa av funderingarna har faktiskt kommit från sociologin vi läser, allt som har med socialisationsprocesserna och liknande att göra. Den här kursen är för den delen otroligt intressant. Egentligen tycker jag att alla människor borde läsa sociologi, det borde vara obligatoriskt.

Sen tänkte jag öppna mig lite kring två av mina absolut största rädslor i livet; ensamhet och döden.
Att bli ensam skrämmer mig något så otroligt. Jag tror att det är därför många människor ofta uppfattar mig som på spänn eller lättretad, överanalytisk. Jag är rädd helt enkelt, rädd för att människor helt plötsligt ska överge mig, att folk hellre spenderar tiden med andra eller att folk inte kommer tillbaka. Jag är rädd för att folk försvinner, vilket direkt leder in på min otroliga rädsla för döden. Det faktum att folk man älskar och som man haft i sitt liv, hela sitt liv, en dag kommer att försvinna och att det inte finns absolut någonting jag kan göra åt det. Att de försvinner för gott, människor man räknat med i sitt hjärta ska finnas där för en i vått och torrt i alla delar av livet vilka andra som än sviker.
Jag är rädd, jag är rädd för att de grundpelare man har i livet, de människor man har närmast, de som har format en till den man är från grunden, från att man föddes och som man har allt gemensamt med, som man räknar sin värld kring - att de ska försvinna. Försvinna från mig för alltid och lämna mig ensam i den här stora, kalla världen.

Jag är fullt medveten om att man inte får gå runt och tänka i dessa banor, eller ja, att man rättare sagt inte bör gå runt och tänka i dessa banor. Men tyvärr gör jag det, ibland ofta, ibland mer sällan. Och det är inget jag kan göra mycket åt.

Jag känner tillochmed av mycket av ensamheten bara när jag ligger ensam såhär i min tysta lägenhet.

Så snälla, nästa gång jag framträder som sur, nyfiken på vad ni pratar om /vad ni ska göra, överkänslig, påträngande, eller överanalyserar det ni säger; ha detta i åtanke och cut me some slack.

//Jillsan - over and out