Trötthetens kedjor. Jag tror jag måste gå och göra fler undersökningar.
Det är svårt att försöka, på ett levande sätt, förklara känslan i hur det är att ta upp en bok, att verkligen vilja plugga, att verkligen vilja lära sig, att egentligen vara motiverad, att inte vilja komma efter och sen inte kunna.
Jag tar upp boken och försöker börja läsa någon rad. Antingen snurrar det då bara och jag kan inte fokusera, ögonlocken blir tyngre och tyngre och det börja svida och klia i ögonen, gäspningarna kommer och huvudet börjar snurra och jag måste lägga ned boken. Eller, så lyckas jag med att läsa ett par rader till. Men det spelar ingen roll fördå har huvudet ändå varit i koma och ögonen halvt slutna, så jag har inte uppfattat något av det jag läst i alla fall.
Det blir till att testa sköldkörteln, olika tendenser till anemi, brist på B12 och brist på järn.. mm. Det tragiska är att jag orkar knapt ens komma mig för att gå till läkaren.. igen..

Idag fick jag chansen att se en av de starkaste filmer jag någonsin sett, en av de starkaste, mest genuina och ärligaste. Det som gjorde upplevelsen till något extra var att jag inte var beredd på det. Jag hade inga höga förväntningar, jag trodde bara att det var en plan och lite halvt lättsam vanlig kärleksfilm. Men nej, den var mycket mer än så.
Jag grät genom hela filmen, vilket nu gör att mina ögon är alldeles svullna och röda och huvudvärken gjort sig lite smått uppmärksammad. I och för sig är detta ingen särskilt stor headline, eftersom jag har en tendens att gråta i många filmer, böcker, serier och mycket annat. Men visserligen inte oftast genom hela..

Det som gjorde filmen ännu bättre var att jag hittade en underbar sång däri. Så där avskalad och sann.





//Jillsan - en repa i spegelbilden