Illamående och desperation är känslorna som strömmar genom mitt medvetande just nu.
Det känns som om hela jag håller på att sprängas itu.
Hopplösheten och stressen gör att allt känns omöjligt.
Jag kan varken koppla av eller göra något, jag darrar så det är nästan löjligt.
Klockan följer inte mina order och stannar.
Jag får panik över hela situationen, över mig själv och tiden jag förbannar.
Att det här nästan kan bryta ned den person jag brukar vara, som varit så stark.
Det verkar som om jag bara klampar runt i sankmark.
Jag vill tillbaka till lugnet, till mig själv, till strukturen.
Men jag vet inte hur jag tar mig tillbaka dit, hela den jävla proceduren.
Det sipprar små droppar från mina ögon, jag är så otroligt less på deras sätt att ta sig fram.
Skulle bara vilja slänga av mig det, vartenda uns, vartenda gram.
Jag är trött på att säga till folk att jag mår dåligt, jag vill inte verka svag och andra kan ändå inte förstå.
Jag vill verkligen inte bli uppsatt på någon "tyck synd om mig" platå
Jag kan bara sitta här och skriva då jag inte kan lämna allt bakom mig.
Åh, tryggheten hemma, jag saknar dig...