snöiga reflektioner
Jag känner en sorts tomhet. Jag vet egentligen inte varför och jag kan inte sätta fingret på vad det gäller. Jag är lycklig över nya "bekantskaper" och jag vissa jag gärna vill utveckla. Men samtidigt saknar jag vissa äldre, näst intill bortglömda bekantskaper. Ett av mina stora problem, som alltid känns vid, är att försöka hitta en balans mellan detta. Att försöka någon gång bortse från saknad och nostalgi, att kunna leva i nuet. Men jag har alltid svårt med det. Har man en gång funnits i mitt hjärta, har man en gång betytt något för mig eller delat något med mig så kommer man alltid att finnas nära, så kommer man alltid vara en stor del av mitt liv. Detta tror jag beror mycket på min djupa tro på att man själv är uppbyggd som människa genom de människor som står mig nära och att jag är den jag är idag bara för att jag delat vissa känslor och upplevelser med vissa människor. Jag har svårt att släppa taget. Men som jag känner det i nuläget vill jag komma framåt. Jag vill att alla mina drömmar ska slå in. Jag vill bli frisk, jag vill klara skolan och alla tentor, komma ikapp, jag vill komma nära den personen som ödet vill att jag ska dela mitt liv med, som fortfarande är skrivet i stjärnorna, jag vill kunna känna mig lugn och lycklig utan oro, jag vill.. ja, jag vill mycket.
Det jag inte vill, det är att må som jag gör just nu. Egentligen tror jag att allt är en enda ond cirkel. Jag fick en dålig start, jag brukar kunna klara allt vad gäller skolan, självdisciplin, studieteknik och självkänsla. Egentligen är inte mitt självförtroende eller min självkänsla särskilt låg. Jag vet vad jag är kapabel till, jag känner mig själv, jag känner mina känslor och jag har distans till mitt inre och min kreativa känsla. Jag kan reflektera över mig själv. Och så länge jag kan reflektera över mig själv känner jag mig levande. Det som är det största problemet nu är att jag blev sjuk vid fel tillfälle. Jag blev sjuk när allt fortfarande var så nytt, när jag fortfarande var inne i en period av inställning och vanebildning. Jag har varit sjuk länge, inte haft ork att läsa vilket gjort att jag blivit mer stressad som i sin tur gör att jag mår sämre och inte blir frisk. Nu, när jag efter många veckor äntligen börjar känna en svag förbättring i luftrören har jag istället börjat må dåligt på andra sätt. Jag har fått kramper i magen som hållt i sig i ett par dygn, illamående, huvudvärk och yrsel. Förmodligen är allt detta stresssymptom. Jag känner så väl igen symptomen till magkatarren.
Det här har gjort att all blev ett kaos, vilket jag låtit påverka mig själv och min styrka. Jag tänker inte låta det påverka det längre. Jag har musiken att vända mig till i annat fall. Och dessutom, känner jag hur jag har ett väldigt starkt stöd i att hålla modet uppe, att hitta skratten och den inneboende värmen. Jag har den, relativt nära också. Kanske närmare med tiden.
Egentligen har jag lust att ta en promenad och njuta av vinterlandskapet. Men jag känner att jag inte har tid, och ändå ligger jag bara och stirrar i taket, dag ut och dag in, utan att läsa.
Det är tragiskt egentligen, att inte känna att man har tid att "njuta". Eller ja, som Fromm skulle ha sagt, man bör nog inte haka upp sig på njutningen, man ska nog sträva efter glädjen istället.
//Jillsan - du har "it"
Det jag inte vill, det är att må som jag gör just nu. Egentligen tror jag att allt är en enda ond cirkel. Jag fick en dålig start, jag brukar kunna klara allt vad gäller skolan, självdisciplin, studieteknik och självkänsla. Egentligen är inte mitt självförtroende eller min självkänsla särskilt låg. Jag vet vad jag är kapabel till, jag känner mig själv, jag känner mina känslor och jag har distans till mitt inre och min kreativa känsla. Jag kan reflektera över mig själv. Och så länge jag kan reflektera över mig själv känner jag mig levande. Det som är det största problemet nu är att jag blev sjuk vid fel tillfälle. Jag blev sjuk när allt fortfarande var så nytt, när jag fortfarande var inne i en period av inställning och vanebildning. Jag har varit sjuk länge, inte haft ork att läsa vilket gjort att jag blivit mer stressad som i sin tur gör att jag mår sämre och inte blir frisk. Nu, när jag efter många veckor äntligen börjar känna en svag förbättring i luftrören har jag istället börjat må dåligt på andra sätt. Jag har fått kramper i magen som hållt i sig i ett par dygn, illamående, huvudvärk och yrsel. Förmodligen är allt detta stresssymptom. Jag känner så väl igen symptomen till magkatarren.
Det här har gjort att all blev ett kaos, vilket jag låtit påverka mig själv och min styrka. Jag tänker inte låta det påverka det längre. Jag har musiken att vända mig till i annat fall. Och dessutom, känner jag hur jag har ett väldigt starkt stöd i att hålla modet uppe, att hitta skratten och den inneboende värmen. Jag har den, relativt nära också. Kanske närmare med tiden.
Egentligen har jag lust att ta en promenad och njuta av vinterlandskapet. Men jag känner att jag inte har tid, och ändå ligger jag bara och stirrar i taket, dag ut och dag in, utan att läsa.
Det är tragiskt egentligen, att inte känna att man har tid att "njuta". Eller ja, som Fromm skulle ha sagt, man bör nog inte haka upp sig på njutningen, man ska nog sträva efter glädjen istället.
//Jillsan - du har "it"
Kommentarer
Postat av: PETRA
Hej! ar nu i auckland, ca 20 grader varmt, ganska lagom. har varit har ett par dagar, ska aka till waiheke island idag for sol och bad hoppas vi. haller pa att kolla hur vi ska ta oss runt resten av landet, buss eller ev bil. hoppas allt ar bra med dig!! Skot om dig och krya pa dig!!! Saknar dig, kramar
Trackback
