Jag är lite frustrerad över en sak, över ett fenomen, nämligen att allting alltid kretsar kring skolan när man är student. Eller rättare sagt att man tillåter sig att låta allting kretsa kring skolan. Jag tror stark på att det inte ska behöva vara så, men ändå låter man de här åren bestå av ångest kring kurser, tentor, uppstaser, stress etc etc. Jag menar, man ska väl egentligen inte kasta bort tre, fyra, fem år på att ha ständig ångest, konstant där någonstans i bakhuvudet. Vad man än gör så finns det alltid där, man är aldrig riktigt ledig,om man så är med familjen, är ute med vänner, reser någonstans etc, så gnager det alltid på en på något sätt. Det irriterar mig, för jag känner att man ska kunna fokusera och prioritera annat också; familj, vänner, förhållande, intressen, resor och mycket annat. Och även om kurser, utbilning och skola är en viktig del inför framtiden, så är det faktiskt bara en liten del av livet. Varför kan man inte nöja sig mer med "sitt bästa", varför ska så många gå runt och må fysiskt dåligt, med magkatarrer och diverse, över sådana saker som om något år ändå kommer att vara över?
Jag önskar att man kunde vara lite mer avslappnad, att man kunde gå runt mer med inställningen att
"äh, so what om jag gör det senare, det ska bara bli gjort.. någon gång. Och någon gång kommer jag att klara det" Eller, "äh, jag tar och åker på den här resan, det verkar kul. Tentan kan jag göra någon annan gång senare" Jag önskar att begreppet "tentaångest" inte ens skulle behöva existera, det är ju fånigt egentligen. Men hur mycket jag än försöker intala mig att det inte spelar så stor roll och att man ska slappna av mer, så sitter man ändå där med ångest, stress och prestationsbekymmer som om hela världen och ens egen lycka berodde på det..

Jag tror helt enkelt att det är socialt betingat, man vill inte misslyckas, inte egentligen för "misslyckandets" skull (för en tenta kan man ju bara göra om) utan för att man inte vill ha känslan av att ha misslyckats, det är inte "meningen" att man ska misslyckas, skjuta upp saker eller liknande.

Just nu sitter jag här med min roman. Jag har läst ca 55 sidor av 295 och den ska vara utläst imorgon. Men, det är lugnt. Jag sitter hela natten om det är så, jag ska banne mig bli klar. Med lite kaffe så ska det nog gå bra. Upptäckte dock just att jag borde sätta på mer, det som finns längst ned i koppen har hunnit blivit kallt.. Något som i alla fall är positivt är att jag har upptäckt att boken faktiskt är bra. Hade jag läst den bara för läsandets skull så hade jag nog läst ut den på nolltid. Problemet just nu är att jag försöker undvika så mycket dubbeljobb som möjligt och därför ger mig i kast med att stryka under och fippla med den medans jag läser. Det tar tid. Tid som egentligen inte existerar.
Och även om det känns trist just nu så tror jag nog att hemtentan kommer att lösa sig också, det kommer att gå bra. Jag vet ju att jag kan skriva bra, om jag bara kommer till skott och om jag bara får tillräckligt med pushning.
Det finns värre saker i livet att oroa sig för.

Snart är det sommar, sommar, sommar och det håller helt klart modet uppe. Förra gången jag skrev en hemtenta så blev det bara mörkare och mörkare. Nu blir nätterna och kvällarna bara ljusare och ljusare och varmare och varmare. Visserligen blir det nog en del jobbande under sommaren, men eftersom det då inte existerar något skolrelaterat så kan man vara impulsiv och låta hjärnan vila.
Jag vill åka på festival också. Det vill jag verkligen.

//Jillsan - men det är lugnt, det löser sig. Det gör det alltid.