Jag har bestämt mig för att ha en ljusare syn på livet igen. Jag ska banne mig fokusera på att bara se positivt på allt, om jag så ska göra det ensam. Vadå, det finns ju människor som lever med den inställningen, så varför skulle inte jag klara det? Om jag bara kan låta bli att tänka för mycket..

Idag har jag varit fruktansvärt trött och på ett förjävligt humör. Under en period var jag så arg och irriterad så jag skakade. Somnade sedan och sov i ca 2,5-3 timmar. Behövligt kanske.

Nu är det för den delen bara 3 pass kvar på jobbet och bara ett par dagar tills jag åker ned till Etuna igen, med allt vad det innebär både känslomässigt och praktiskt. Hoppas att jag hinner träffa Krizzy och Majk innan dess i alla fall, jag tror att jag behöver det.

Jag tror att det kommer att bli tungt i början, framförallt eftersom jag tror att jag måste ställa om hela min livssyn och mitt sätt att leva där.. kanske.. det är i trots allt så det känns. Kanske måste jag ut och vidga mina vyer, kanske måste jag släppa stora delar av mitt hjärta, då de verkar utbytta och bortkastade på andra håll.

Hur som helst så är det i alla fall en helt annan sak att åka ner i år, mot vad det var förra året. Då hade jag ingenting att luta mig mot, jag kastade mig bara ut i det okända och byggde upp allt från början, ett eget liv. Nu har jag en fast grund att stå på.

Var på middag hos Becca (GRATTIS♥) igår tillsammans med Matte. Fan vad jag älskar de människorna. Jag har behövt skratta länge nu, och jag tror att åka dit var det bästa jag kunde göra för tillfället. Det har fått gå alldeles för lång tid emellan, vilket det absolut inte får göra till nästa gång. Ni vet hur det kan vara, man tappar folk lite för att man umgås mer sällan och när man väl träffas så inser man hur mycket man tycker om att vara med dem, hur mycket man trivs tillsammans med dem och hur mycket man kan vara sig själv med dem. Och man undrar var all tid emellan tog vägen..

Ser för den delen väldigt mycket fram emot min födelsedagsfest nu, jag har en känsla av att det kommer att bli riktigt bra, riktigt rätt, riktigt riktigt.

Imorgon är det fika med Fabbe på schemat. Mycket trevligt, om jag får säga det själv. Saknar lite av den bekantskapskretsen också, om man bortser från Fabian så gick det tydligen inte att kännas vid mig efter att två blev en. Tragiskt.

För tillfället är jag lättad. Jag är lättad över en stor aspekt.
Men samtidigt är jag så fruktansvärt ensam, så galet fruktansvärt ensam.
När jag lägger mig på kvällen så känner jag mig som den mest ensamma människan i hela universum. Som om luften är alldeles tom runtomkring mig, som om alla runtomkring är skal. Som att jag är ett skal. Jag känner att jag har tappat närheten, närheten med någon eller några, jag behöver den. Som det är nu känns det bara som att allt jag har omkring mig, varje partikel, varje situation och hela jag är så ytligt och falskt.

Kanske saknas det något.

//Jillsan - det är som att låtsas som det regnar i en hagelstorm