Imorgon får jag åka hem.

Saknad är en väldigt väldigt stark emotion. Det har jag upplevt många gånger.
Just nu saknar jag Sture, som inatt har lämnat oss genom att tappa huvudet. Efter att ha kramat på honom nästan varje dag och sagt god natt och god morgon genom fönstret känns detta väldigt sorgligt.

Återupplivningsförsök skall genomföras.

Sedan saknar jag min kära mamma och jag vet att jag kommer att sakna henne och de andra över nyår också; tillsammans med barnen, raketerna nyårsmiddagen osv. Däremot betvivlar jag inte att jag kommer att få det väldigt roligt på nyårskvällen.

I samband med detta så saknar jag också någon annan, som också är den jag saknar mest just nu.
Speciellt kring jul och nyår.

Men förövrigt känns dagen ändå rätt bra, jag ska transkribera för fulla muggar och packa är planen. När jag tänker efter kanske det inte blir jättemycket att göra över jul ändå, i alla fall inte så mycket som jag tänkte från början.
Men uppsatsen oroar mig ändå.

Annars kan jag meddela att jag är fruktansvärt missnöjd och att det måste bli ändring nu. Jag är missnöjd över mig själv och jag saknar att må sådär bra och vara sådär självsäker som jag var förut. Det ska bli ändring nu, snart.

Jag kan inte somna på kvällarna/nätterna längre. Det känns så patetiskt, för jag är trött (som vanligt) men kan liksom inte koppla av. Det är väl för mycket som trängs i huvudet kanske. Plus att min dygnsrytm är totalt rubbad.
Tråkigt och fånigt känns det i alla fall.

Fredag 18 december;



//Jillsan - that's not my name