Jag fryser


Det är så kallt överallt.

Idag. Torsdag. Vad innebär det? En ny dag? Det är bara en dag, en i mängden. Ingenting. Bara mer tid att fylla. Mer tid att slösa. För min del skulle den här dagen ha inneburit läkarbesök, pluggande och träning. Men hittills har den innehållit zappande mellan dåliga dagsprogram på TV:n, ensamhet, matthet. Inget pluggande, inget tränande. Jag har inte ens några vettiga filmer att titta på.
Sällskapsjuk är nog ordet som passar just nu.
Men ingen har nog tid eller lust att ta sig hit. Och motivationen till att plugga? Nej, den finns inte där och jag vet inte hur jag ska hitta den. Jag vet att jag måste börja läsa, men istället går jag en sväng runt i lägenheten, dricker lite ur min vattenflaska, zappar lite till på TV:n, lägger mig för att kanske vila en stund. Och fryser
Jag skulle ha velat göra något roligt, eller umgåtts med någon. Bara att ha någon här hade gjort dagen lite roligare. I och för sig så har hela dagen känts lite konstig. Redan när jag vaknade imorse så fanns det någon konstig känsla som jag inte blivit av med.
Rastlös är nog kanske det rätta ordet
Apatisk

Det som smärtar mig nästan mest här i världen är de människor som tappat tron på kärleken.
Man ska aldrig tappa tron på kärleken, det är kärleken vi lever för.
Kanske är det inte rätt tidpunkt, kanske är det inte rätt person. Kanske är det inte rätt tidpunkt med rätt person.
Men man fortsätter att leva, att skratta, att älska; älska världen och människorna omkring sig.
För rätt som det är förvandlas hoppet till verklighet.

//Jillsan - thinking inside the lägenhetsbox