Det känns som om jag är fast i något sorts ekorrhjul, min vardag, mitt liv.
Jag behöver att något händer. Något stort, något betydelsefullt. Jag vet inte vad. Men jag behöver det.

Vaknade upp idag och kände att idag skulle bli en dålig dag. Jag vet inte varför, det bara kändes så. Kanske är det för att jag inte mår riktigt bra, kanske är det för att jag känner att jag har mycket att göra, kanske är det för att jag är varm eller kanske är det helt enkelt för att jag tänker för mycket. Förmodligen en blandning.

Jag har faktiskt kasserat vissa saker. För alla er som trodde att jag inte kunde, och för mig själv som trodde att jag inte var kapabel, så kan jag nu säga att jag faktiskt har gått vidare och förkastat vissa saker. Inte mycket kanske, men man får ju ta några saker i taget. Det känns som att det är på tiden.
Jag har nu förkastat alla åren i Jämtland, våren 2005 i Bollnäs (och Norrtälje), våren 2006 i Hallstavik (och Norrtälje), våren 2007 i Upplands Väsby och de flesta av alla åren med umgänge i Norrtälje.

Det känns bra. De delarna finns nu inte längre i mitt liv, spelar ingen roll i mitt liv, och kastar inte en skugga över mina tankar. De är borta, de räknas inte.

Inatt drömde jag igen. Jag drömmer och drömmer och drömmer. Hälften av drömmen handlade om ett återkommande tema men den andra hälften var mycket värre. Den andra hälften fick mig att vakna gråtandes. Ibland kan det ju faktiskt vara skönt att inse att man bara drömmer, trots att jag gärna hade velat att den första halvan vore sann.

Jag vet inte hur jag ska få dem att förstå, jag är inte nöjd som det är nu, det är inte som jag vill ha det.

Ibland blir jag lite ledsen
Ibland när jag ligger i sängen, halvsovandes, så vänder jag mig om för att lägga armen om någon.
Men det finns ingen där.
Det är sådana tillfällen jag föraktar

//Jillsan - hoppas på att dagen utvecklas till det bättre