Just nu älskar jag verkligen min lilla Råbergstorpslägenhet, trots dess många brister.

Jag kan inte förstå vad som har hänt med mig på sista tiden, allt jag gör slutar i någon sorts kaos. Jag är klumpig som bara den, dum som få. Inte nog med att jag bara under loppet av ungefär 1,5 vecka har lyckats: lägga handen på plattan, skära mig i fingret med köttkniven, bränna mig på ugnen, tappa bort saker och rycka av en massa ögonfransar. Nej nej, kvällen igår tar nog ändå priset.

Glad och relativt taggad gick jag igårkväll runt niotiden för att kalasa med Natta och Stina. Innan jag gick ut genom dörren tog jag mitt vanliga varv och kollade så att allt var släckt och att alla plattor var avstängda. Jag tänkte efter så att jag hade med mig allting, gick ut, låste dörren och begav mig iväg. Så långt var allting väl och jag hade rätt så trevligt under kvällen med Johnny Cash och en massa rockabillies och raggare. Men efter ett tag så kände vi att det hela var rätt dött så vi åkte därifrån och jag fick skjuts hem. "Åååh vad skönt", var min första tanke.
"Vad skönt att komma hem någorlunda tidigt och somna i någorlunda tid - jag kan tillochmed göra mackor innan jag lägger mig!" Glad och tacksam hoppade jag ur bilen för att se den åka iväg bortåt. Jag gick emot porten när det plötsligt slog mig - har jag portnyckeln!??
Började febrilt leta efter portnyckeln i jackfickan, men precis som jag hade befarat så låg där bara själva lägenhetsnyckeln. Och alla portar var låsta...

Så vad gör man då; ensam tjej mitt i Råbergstorp (kanske inte ett av de mest trevliga områdena) klockan tolv en lördagsnatt?
Paniken började komma, men jag visste i alla fall att några jag kände vistades i en lägenhet i samma område. Så halvskraj och smått upprörd gick jag dit.
Hamnade slutligen på en madrass på Julias golv - och jag är dig evigt tacksam!
Vaknade tidigt och rusade så fort jag kunde hem, slet upp porten, sprang upp för alla trappor, in genom dörren, gjord en macka i farten och slängde mig sen i min egen säng. Där har jag legat och sovit tills nu.

Lite av all denna nyfunna klumpighet kan jag nog ändå förklara genom ofokusering. Jag har inte varit fokuserad på saker de senaste två- tre veckorna. Nyckelhistorien var dock ändå konstig och irriterande, eftersom jag aldrig förr glömt portnyckeln. Jag brukar alltid ha nycklarna på samma ställe men av någon konstig oförklarlig anledning så var det nu inte så.

Det jobbiga när man har sovit, vaknat, för att sedan somna om igen ett par timmar, är att man blir så himla snurrig i huvudet och seg i kroppen. Man får inte ut lika mycket av dagen. Detta är illa i en annan aspekt också, eftersom jag verkligen skulle behöva börja plugga till tentan på fredag. Det känns inte riktigt bra och jag känner hur tentaångesten börjar smyga på mig. Jag hade egentligen tänkt börja plugga för ungefär en vecka sedan, men sen kom andra saker i vägen. Sedan hade jag tänkt börja plugga i fredags, men då var jag för slö, trött och omotiverad. Igår skulle jag ha haft hela dagen till detta ändamål, men istället gick jag ut och promenerade, lagade mat, sov, och gick på kalas. Alltså... när dagarna nu börjar bli knappa så känns det som att någon nyper mig i nacken om det där..
Idag skiner solen. Jag skulle verkligen vilja gå ut och gå. Och jag skulle behöva städa också..

//Jillsan - drömmer, drömmer, drömmer, hela tiden, hela nätter, hela dagar