Våren kommer med stormsteg och sommaren är hack i häl!
Solen skiner igen och jag tror att vädret reflekterar mitt humör lite smått.

Jag längtar så galet mycket efter sommaren nu; varmare, ljusare och lättsammare nätter.
Solen, vågorna, stränderna, klipporna, måsarna och öarna hemma.

Det är inte bara det jag ser fram emot, nej då, det är mycket mer nu :)
- Påsk, tatueringen, shoppa klänning till bröllopet, ansiktbehandling, se Fija på tv, de stora festerna för de som kommer hem ifrån utlandet, firandet av Majk, firandet av Fija, firandet av Carro, helkväll med Johannes, festa med Erik, valborg i Uppsala ;) METALLICA, fira Krizzy, sista stora tentafesten, Ylvas stora 30-årsfest, MIDSOMMAR, fira Petra, LYXKRYSSNINGEN, andra hemliga planer, bröllopet och mycket mycket mer.

En annan sak som jag ser fram emot är att umgås med Mickis och Alex, och jag hoppas att det verkligen blir av. Det känns lite som en pusselbit som kommit på plats så här när man tagit upp kontakten med gamla barndomsvänner, barndomsvänner man inte har träffat på 14-15 år..

Jag tror att det var ett riktigt bra beslut att åka hem nu till helgen som var.
Jag tror att det var precis det jag behövde, det gjorde verkligen underverk med mig, mitt huvud och hela min inställning.
Jag tog det bara lugnt och slappnade av och började inse hur mycket jag har att se fram emot, tycka om och glädjas över. Jag kände i hela kroppen hur våren smög på mig. Den där känslan hemma i skärgården är unik; det är en känsla i luften, det är fåglarna, vattnet runt hörnet, folk som börjar kratta lite smått och letar vårblommor. Man känner lukten av folk som börjar elda löv och kvistar. Det är magiskt, det är det faktiskt.

Jag är stark igen. Det är också något jag känner. Det behövdes en pushning upp mot ytan, en pushning från något håll, kanske från mina föräldrar, kanske från en chans att drömma sig bort, kanske från att se att andra dörrar kan öppnas.
Varför ska jag bedöma mig själv utifrån andra?
När jag själv är den viktigaste för mig.
Jag är bäst och på topp i samklang med mig själv som individ, inte bara i samklang med någon annan.
Jag tror på ödet igen. Jag tror på att ödet vet bäst.
Men för nu, är jag lycklig igen.

En annan sak som fått mig att må mycket bättre på sista tiden är böckerna.
Senaste veckan har jag läst Stephenie Meyers böcker, de två första hittills - "Om jag kunde drömma" och "När jag hör din röst". Jag har saknat att kunna ta mig tid till att bara läsa en skönlitterär bok, bara för nöjes skull, bokmal som jag vanligtvis är.
Och böckerna då? Jag kan helt ärligt säga att jag är tveksam över om jag någonsin läst bättre böcker (och jag har läst mycket böcker..) Jag är helt tagen, helt besatt. Berättelsen och sättet hon gestaltar känslorna och det vackra och plågsamma, det är så genuint, äkta och innerligt och jag vet inte om jag hittat det någonstans förr. Jag kan inte släppa ifrån mig böckerna, och tårarna de rullar. Historien är magisk, gripande, och man lever sig in i varje litet andetag, varje rörelse, varje yttring.
Det är en spektakulär kärlekssaga.
En sådan där som inte verkar finnas på riktigt. En kärlek som är djup, innerlig och för evigt.. Varför finns det inte annat än i berättelserna? Okej, vi kanske kan bortse ifrån att en av parterna här är vampyr, men i alla fall? Tanken hos författaren, inspirationen, måste ju komma någonstans ifrån? Är det kanske inte det vi alla drömmer om, det eviga, det mystiska, det "jagdörpåriktigtomdulämnarmig"-aktiga?

Jag tänkte passa på att dela med mig av de tre stycken i andra boken som rörde mig allra mest:

"Det var en förlamande känsla, som om ett enormt hål öppnats i mitt bröst, blottat mina inälvor och lämnat taggiga, oläkta sår som fortsatte bulta och blöda trots att tiden gick. Trots att jag visste att mina lungor fortfarande var intakta kippade jag efter luft, och det snurrade i huvudet som om ansträngningen inte gav något resultat. Och mitt hjärta måste fortfarande slå, men jag hörde inte pulsen i öronen och mina händer kändes blåfrusna. Jag kurade ihop mig, pressade händerna mot revbenen för att hålla ihop. Jag försökte hitta tillbaka till känslolösheten, förnekelsen, men lyckades inte.
Ändå upptäckte jag att jag kunde överleva. Mina sinnen var skärpta, jag kände smärtan - den värkande sorgen som strålade ut från bröstkorgen och skickade plågsamma vågor genom kroppen och huvudet - men jag kunde hantera den. Jag kunde leva med den. Det kändes inte som om smärtan hade avtagit med tiden, snarare som om jag blivit stark nog att uthärda den."

"Jag var som en vilse måne - min planet hade tillintetgjorts i någon omstörtande, förödande katastrof - som ignorerade gravitationslagen och ändå fortsatte att cirkla i en snäv liten omloppsbana runt det tomrum som återstod."

"Innan jag träffade dig, Bella, var mitt liv som en månlös natt. Väldigt mörk, men det fanns stjärnor - små ljuspunkter av mening. Sedan for du över min himmel som en meteor. Plötsligt stod allt i brand, där fanns prakt och skönhet. När du var borta, när meteoren hade försvunnit bakom horisonten, blev allt svart. Ingenting hade förändrats, men jag var bländad av ljuset. Jag såg inte stjärnorna längre, och det fanns ingen mening med någonting."

Just nu snurrar väldigt mycket i huvudet.
Det är överlag mycket just nu, mycket att tänka på, väldigt mycket att göra.
Detta har bland annat med styrelsen att göra och andra saker förknippade med det, men även skolan i sig, tankar, planer, saker jag vill hinna med, folk jag vill hinna med att träffa.

Jag borde göra sådana där triviala saker som att städa och handla, men när?
Jag borde plugga, men har ingen motivation, det är för mycket annat..

//Jillsan - kör vidare, kör vidare.
                 Allt som vi gjort här,
                 allt som vi sagt här,
                 allt som vi trott här,
                 försvinner snart nu ser jag klart.