Nu är det sådär tyst igen.

Har ni märkt det någon gång, hur det kan kännas tyst ibland, inuti ens egen lilla bubbla, fastän hela världen låter runtomkring, fastän musiken spelar, fastän det är folk i ens närhet som pratar och fastän allting snurrar på?

Jag känner det ibland. Jag fastnar i slowmotion, som om någon stoppat en gammal film.

Jag har hittat mig en gnutta struktur också. Letade runt lite på blocket och tradera, men hittade ingenting. Jag kan nog inte säga att jag tycker att deras utbud är så värst bra. Men jag har lånat lite av Jocke i alla fall och tänker hålla hårt i det, kanske lägga det i en burk, tills han kräver tillbaka det.

Just nu går tankarna till Falun, där jag befinner mig i min fantasi. Fantasin räcker långt, ända fram till Torsdag, när vi faktiskt åker dit. Jag trivs där, jag känner mig lugn där, jag vill åka dit ofta.

Helgen spenderades hemma i Skärgårn där vi alla i klanen Svennberg firade Jockes födelsedag. Stackars människa att bli kastad in i en sådan turbulent miljö med halvt galna homo sapiens. Det var nog tur att han fick öva ett par gånger med bara ett par stycken först, upptrappning liksom.

Men annars var det som vanligt, Alve körde loss med sin plastpinne aka sin trimmer på golvet och lät sina dinosaurier äta ur krukväxterna (de var växtätare förstår ni) samtidigt som de andra diskuterade huruvida Oso eller Små Einsteins är det bästa barnprogrammet. Vad de såkallade vuxna gjorde? De tittade på.

Borta bra men hemma bäst
Det är ett intressant uttryck det där, när man inte riktigt vet vad som är hemma. Det är skönt att komma hem, men det är SKÖNT att komma hem igen..

Annars då?
- Igår hade jag och Jocke skräckfilmsmaraton med "Paranormal Activity", "The Happening" och "The Exorcism of Emily Rose". Hur mycket någon av oss egentligen såg är en annan fråga.

- Jag har läskigt ont i mitt "öga" eller rättare sagt runtomkring; tårkanalen, nederdelan utav ögonhålan och mot kindbenet. Det är rött och lite irriterat och det gör ont som tusan, det svider, spänner och värker och jag kan inte ens klia mig i ögonen, vilket är oerhört frustrerande.
Det värsta är att jag inte vet var det kommer ifrån och är smått orolig över att det kan vara någon sorts skada på ögat, orsakad av att jag haft linserna för länge och dessutom inte vilat ögonen något. Men jag vet inte.

- Jag skulle ha pluggat, men den konstanta huvudvärken säger ifrån. Vilket inte verkar vara ovanligt. Lite har jag i alla fall gjort.

- På det stora hela, känner jag mig ändå ganska lycklig för tillfället.
Kanske kan det vara för att jag har världens vackraste människa hos mig som alltid får mig att skratta.

...Du är resan som jag velat ska ta fart
Du är gåtan som jag aldrig löser klart
Du är början på nåt nytt och nånting underbart
För mig, för mig, för mig...

//Jillsan - känner ett visst obehag kring vissa bokstäver.