Jag är konstig, jag vet. Lite lagom udda sådär. Men döm mig inte;

Jag tänker ofta på döden, min egen och andras. Jag förstår att detta kanske inte ses som särskilt hälsosamt, men jag gör det ändå. Och vem vet, kanske är det hälsosamt för mig, kanske är det någon sorts bearbetning av den där fruktansvärda rädslan som hänger efter mig konstant. För så är det, jag är äckligt rädd för döden. Den är oberäknelig och det finns ingen struktur eller hjälp att finna. Jag kan inte göra något, och det skrämmer mig. Jag är rädd för min egen, men framförallt fruktar jag alla andras.

Jag föreställer mig också döden; begravningar och sorg i allmänhet. Jag tror att min hjärna försöker skapa ett mönster att följa när det väl händer. Ibland tänker jag på mig själv som död, tittandes på andra, analyserandes deras reaktion. Egentligen vet jag inte om detta är vanligt, eller bara rent sjukt. Kanske lite av båda, kanske är vi alla lite sjuka i huvudet ibland.

Jag har en extrem huvudvärk hela tiden, och min sömn och sömnrytm är totalt rubbad. Jag kan bokstavligen sova bort hela dagar. Jag har ingen ork eller energi att göra någonting, ingen motivation heller för den delen. Jag är så otroligt skoltrött just nu så jag vet inte vad jag ska mig till, jag orkar bara inte, och jag gör ingenting.
Jag vet att min konstanta trötthet är en del av det och jag vet att jag egentligen borde söka hjälp för det igen, ta fler prover osv. Men jag orkar inte det heller.
Just nu ligger jag mest och stirrar upp i taket eller ligger på golvet och känner mig kass, less och menlös. Allt känns hopplöst och jag hinner ingenting, för jag gör ingenting, för jag orkar ingenting och jag orkar liksom inte ens bry mig.

Igår gick jag hem, satte mig ner och fick mig själv att börja gråta. Jag vet att även detta säkert låter udda, men jag tror att det är hälsosamt att gråta då och då. Så jag pressade fram det, satte mig på golvet och bara satt där. Det var för mycket tryck som behövde tömmas helt enkelt.

Ser dåligt gör jag nuförtiden också, suddigt liksom. Jag tror det beror på att linserna som jag använder är för gamla och det sitter säkert ihop med en del av huvudvärken också. Men jag försöker liksom spara på de linser jag har, eftersom jag i somras var tvungen att kasta ett par helt nya för att jag inte kunde gå in i huset och plocka ur dem...

Ibland avskyr jag nästan allt, nästan allt äcklar mig eller gör mig frustrerad eller irriterad. Inte Jocke och inte familjen, men det mesta annars.

Idag var planen att jag skulle ha suttit i skolan hela dagen och jobbat med Marina. Jag släpade mig upp på morgonen, illamående av trötthet och mötte upp henne vid nio i skolan. Klockan tio var jag tillbaka hemma i 46:an igen och låg på sängen, däckad. Jag sov till halv ett.. Så gick det med de planerna, men vad skulle jag göra. Jag kunde inte fokusera och inte sitta upprätt och på vägen hem höll jag på att gå in i en lyktstolpe och rakt ut i vägen framför en bil.

Efter att jag hade tagit mig till liv igen så begav jag mig till Västerås för att hämta böcker.
Något som jag gillar med Västerås är att de där har samlat alla löv i stora högar längs med vägen, så att de liksom är perfekta att hoppa i. Jag funderar således på varför de inte gör detta här i Eskilstuna?

Det var kallt som tusan i Västerås och jag var tvungen att vänta på tåget i över en timme, eftersom jag självklart stod på andra sidan vägen med rödljus och en massa bilar mellan mig och tåget när dörrarna på det gick igen och det tuffade iväg..

Imorgon åker jag hem, och jag lovar er, att när jag sitter uppkurad i mammas knä och känner mig lika liten och ynklig som jag gör nu, beklagandes över hur dålig jag är, så kommer jag att vara väldigt sugen på att inte åka tillbaka hit igen. Jag kommer att vara väldigt sugen på att stanna kvar, hos mamma, hos havet och hos skärgården. 

Idag har jag i alla fall fått lussebullar och julmust av Jocke, som han så gärna ville ha. Jag krävde julmusik till detta, så några ljuspunkter hade dagen kanske.



//Jillsan - föraktar vissa bokstäver