Jag har en väldigt låg stresströskel.
Detta innebär alltså att jag har fruktansvärt lätt att bli stressad, vilket påverkar mig både fysiskt och psykiskt. Så fort det blir lite för mycket, lite för mycket som läggs på hög eller lite för mycket som snurrar i huvudet och allt inte riktigt går min väg så får jag ett stresspåslag. Graden kan variera; ibland handlar det bara om huvudvärk, snurrighet och förvirring, ibland gäller det hyperventilation, andnöd, illamående och magsårskänningar. Detta är inte bra, jag vet det. Det är framförallt inte bra eftersom jag har en relativt farlig magkatarr liggandes konstant som har rivits upp mer än en gång, men jag vet inte hur jag ska kunna göra något konkret åt saken. Stresshantering, säger folk. Du måste jobba på din stresshantering. No shit sherlock. Även läkaren säger detta, men det är inte så enkelt som det låter. Det kräver en helt ny livsstil, en helt ny livssyn. Inget jag gör på en handvändning alltså, speciellt inte eftersom jag ändå känner att allt växer i stora högar som sagt.

Jag har inte tid, jag har aldrig riktigt tid med något.
Jag har inte tid över för att reflektera över hur jag ska kunna få mer tid över.
Är det inte tragiskt?

När jag blir stressad och trött har jag oftast ont i huvudet också och blir fruktansvärt lättirriterad, vilket kan vara jobbigt både för mig själv och för andra.

Jag hade ett stresspåslag idag, men generellt annars så känner jag för tillfället att jag har rätt bra koll på läget. Och just nu känns det faktiskt som att skolan trots allt kommer att rulla på, och med den allting annat också.
Vi får se hur det känns imorgon.. Jag har i alla fall kommit någonvart.
När det gäller B-uppsats och liknande så har vi kommit några steg på vägen och de suddiga molnen har skingrats något. Inte mycket, men smått.

När vi ändå är inne på ämnet moln kan jag ju passa på att påpeka att det har slaskat ute idag (Anders slaskar=Julen braskar), så har vi tur så blir det kanske en vit jul i år.

De senaste dagarna har bjudit på en salig blandning av saker. Efter vaccinationen i torsdags så var jag sliten både torsdag, fredag och lördag med feber och förjävligt ont i armen. Kunde inte känna mig mer patetisk, med tanke på att jag inte kunde vrida mig i sängen eller ens sätta på mig strumporna själv.

På fredagen var jag i alla fall barnvakt till de tre monstren i Backhyttan (varav ett numera tydligen konverterat till att vara en dinosaurie på heltid). Pluggande blev det inte mycket av i helgen, men jag gjorde det jag orkade och knåpade ändå tillslut ihop en analys som inte var så dålig att den fick kastas i sopkorgen. Den blev nog rätt bra när jag tänker på saken.

Första advent anlände äntligen igår och den firades med en massa saker ihoptryckt under en enda dag. Först fikade vi i Backhyttan med tända ljus vilket efterföljdes av pepparkaksbak med barnen, julmusik och mjölkrig. När vi kom hem till Eskilstuna igen gick vi en sväng på stan, köpte lite ditt och datt, bland annat en chokladkalender till Jocke, ett kalenderljus, glögg, apelsiner, nejlikor, vörtbröd och diverse annat. Dessutom letade vi oss ned till mitt förråd och fick fram mina julsaker. Allt detta bars hem till 46an (eftersom det är där vi spenderar i princip all tid). Satan i gatan vad tungt det var, så vi var ganska trötta och lättirriterade när vi kom hem.
Men det utbyttes snabbt till utloppet utav energi som jag måste ha sparat någonstans för juliga tillfällen för sedan var vi i full gång med att storstäda hela lägenheten och julpynta med det vi hade. Resultatet blev (självklart) supermysigt och vi avslutade med att preparera apelsinerna med nejlikor, tända första ljuset och fika med glögg, julmust, varm choklad, pepparkakor och lussebullar.
Allt detta i ljuset utav adventsljusstaken i fönstret och i ljudet utav julklassiker på spotify.

Jag har insett att nästan alla mina saker snart är i 46an. Det är nästan fler av mina saker här än i Cityhuset och det är nästan fler utav mina saker här än av Jockes, vilket egentligen känns ganska konstigt men ändå rätt bra. Hur som helst så börjar jag ändå längta mer och mer efter den där gemensamma lägenheten nu, den som är bådas på riktigt.

Idag har vi klippt oss, satt upp mina tavlor och ätit grekiskt. Dessutom har jag insett att jag är klar med omkring 8 julklappar redan, vilket är väldigt bra för en "ute-i-sista-minuten"-människa som mig.

Imorgon är det första december, vilket innebär en massa saker; man får börja räkna ned, man får öppna första luckan i chokladkalendern, man får tända kalenderljuset och låta det brinna ned den första lilla biten och man får se första avsnittet av julkalendern (vi ska minsann se om det är något att titta på i år, annars återgår vi till Trolltider eller Jul i Kapernaum igen). Jocke har lovat att kliva upp tidigt och sitta i sängen för att äta frukost och göra ovanstående saker. Utan tvång! Det ni :) Imorgon lägger jag förövrigt upp första julsången på bloggen, för att ha lite traditionstouch sedan förra året.

Dessutom ska vi tända tre ljus klockan 20.00 för att hedra människor som fallit offer för cancern.

På onsdag är det mr Winnerbäck som gäller och underbara Cissielura har lovat att skjutsa hem oss till Eskilstuna efteråt. Hon är guld.

Jag har reflekterat över att jag har massor att se fram emot; advent, julmarknad, luciafirande, hundmässa, att vara hemma, slå in paket, baka med mamma, fira jul och fira in det nya året, ett år som jag tror kommer att överraska och sprida glädje och engagemang.
Jag har också reflekterat över att jag längtar efter Irland och Skottland. Jag vill verkligen åka dit och jag vill verkligen åka dit snart. Jag vill känna hur de lever och jag vill känna atmosfären. Jag längtar också efter att göra nytta, på riktigt. Jag vill göra något som verkligen betyder något, jag vill hjälpa människor. Jag vill nog göra volontärarbete tror jag.

Det blev väldigt mycket "jag" nu, men "jag" antar att det är det som ett sådant här forum är till för.
Så "jag" tänker ignorera det.

För tillfället kretsat ändå de flesta tankarna kring julen, och framförallt kring faktumet att den har förändrats så mycket under åren. Trots att jag är en av få som verkligen kan känna magin fortfarande och verkligen värdesätter den, så finns ändå inte all gnista kvar. Varför? Varför måste magin försvinna lite bara för att man blir äldre? Jag tror att detta delvis beror på att hela väntan, hela december, förr var fyllt utav förberedelser och  faktumet att man var hemma. Hela december kunde man baka, var med på julshower på skolan, julpyssla på skolan, stryka dukar, ha julklappsbyte i skolan och mycket mycket mer. Alltså är det skolan som är en de största bovarna. I dagens läge, när man är äldre, har man inte tid att vara hemma, man har inte tid att vänta och bygga upp spänningen på samma sätt. På högskolan finns inga luciatåg, inga julshower att öva inför, inget pyssel och inget julklappsbyte. Det gör den ganska tråkig egentligen. Det enda som finns måste självklart fyllas med alkohol, bokstavligen. Och när man väl kommer hem, omkring den 22 december så är man trött och stressad och har skolarbete i bakhuvudet. Det är galet, det är det faktiskt.

Over and out, Jillsan måste ladda inför första december.
En gör så gott hon kan..