Att tänka.
Det är ett intressant begrepp.
Att tala också, för den delen.

Man borde kanske tala här om sådant som händer, man borde väl tala om sådant som man tänker. Kanske
Men det är mycket ibland, och det snurrar ibland.

Just nu är jag nog inne i en sådan där period när saker känns lite hopplöst igen. Egentligen kretsar väl det mesta där kring skolan, men det tär rätt hårt.
Jag är så skoltrött, och jag är så sugen på att bara ge upp. Även om jag aldrig skulle göra det så kan jag hitta mig själv farligt nära den branten från tillfälle till tillfälle. Mitt liv skulle vara så fruktansvärt bra, om jag inte hade hela "jag-har-ångest-inför-skolan-och-att-jag-måste-prestera-när-jag-inte-orkar"- tankegången. Om jag bara fick leva, jobba, få in pengar, träffa barnen, träffa familjen, vara med Jocke och njuta av livet, då skulle mitt liv vara så bekymmerfritt. Nu störs min tavla av en stor fläck. Fläcken kallas salstentor, artiklar och hemtentor.

Och jag får ont i magen, jag kallsvettas och jag mår illa.
Och jag drar täcket över huvudet istället, eller stoppar kanske snarare huvudet i sanden. Som den struts jag blivit.


För att förflytta mig från det ena till det andra så är jag nyss hemkommen ifrån härliga Frankrike, vackra Paris. Kulturboostar är något jag lever länge på, det är något jag behöver. Det är en av få saker som jag är väldigt säker på här i livet. Resan innebar en massa gående, runt runt runt kring stadens alla vinklar och vrår, insupande av atmosfären samt alla "självklara" saker;

Notre Dame
Versailles
Mona Lisa på Louvren
Eiffeltornet (det blåste, det var läskigt, det var galet högt)
Karuseller
Triumfbågen
Champs Elysée
Moulin Rouge och kringliggande sexområden (haha)
Croissanter
Parkerna
Bastiljen (okej, vi letade iaf efter den)

och förutom detta;

- Det omväxlande vädret
- Gubben med häst och vagn
- Alla caféer och restauranger
- Alla bunneltanor
- Nutella och bröd till frukost
- Att vi klarade oss runt överallt på engelskan och vissa väl valda franska ord
- Att staden är som vackrast på kvällen, med lysena från tornet som glittrar i floden
- Och faktumet att vi faktiskt HITTADE runt överallt.

Och självklart: DISNEYLAND.
Jag må kanske inte vara så liten längre, men det är en äkta genuin dröm som går i uppfyllelse, med mycket magi i kanten.

Många av de kända och historiska sakerna gav mig faktiskt väldigt mycket gåshud och ganska svaga knän..


Vi är extremt duktiga turister
men, "Var är det där jävla tornet!?" :)

Innan Paris rörde vi oss ut över vattnet. Mot Sjöslaget, närmare bvestämt.
Jag vet egentligen inte vad man ska säga, förutom att det var galet. Mer galet för andra än för mig, skulle jag gissa. Det involverade den självklara massiva mängden alkohol, det självklara griseriet, den självklara allsången, de självklara spritpennorna (i ordets rätta bemärkelse) och en massa silvertejp..
Mer säger jag inte, förutom det faktum att folk svimmade, att INGOLF och deras bussar är galna och att jag blev såpass sjuk att jag knappt kunde åka till Frankrike. Dagen när jag skulle flyga trodde jag att jag skulle tuppa av, och halsen kändes som taggtråd under hela resan.

Vidare kan jag meddela att jag från och med nu älskar och avgudar busschaufförer, iallafall vissa.
De är ena härliga prickar de där; talar om livet, tar genvägar och låter en åka gratis när man är trött och fast i Läggesta på kvällen.
Awesome.

Parisresan, om det nu är den som är boven, medförde dock vissa bekymmer. Något är konstigt med mina knän, något är riktigt fel. Jag kan inte gå och det smärtar, knäna viker sig. Jag kan helt enkelt inte röra mig. Har salva och numera ett par kryckor, men jag förstår inte vad det ska hjälpa. Idag tog jag mig inte ens till föreläsningen för att jag bokstavligen inte kunde ta mig till skolan (illa).
Förmodligen är det väl en överansträning som övergått i inflammation i ledband, muskelfästen eller liknande. Jag skulle gissa på det iaf. Men det är läskigt.
Jag vet, jag borde väl ta mig till läkaren, men jag tycker liksom att sådant som har med läkare att göra är så himla jobbigt. Det är dyrt, jag har inga pengar, jag kan inte ta mig någonstans, jag vet inte ens vart jag ska vända mig eller ringa och jag vet inte när jag skulle hinna.

Men jag vet, jag borde.

Jag är trött hela tiden också, som vanligt. Egentligen vet jag inte vad som är felet på mig.

Men jag vet hur som helst att människan som just nu sitter i soffan och ser allmänt söt ut, som ibland sitter och plinkar på sin gitarr, som lagar mat åt mig, som säger snälla ord, som handlar åt mig när jag inte kan gå, som stöttar mig när jag inte kan gå, som stöttar mig i allt, som hämtar kryckor åt mig, som håller om mig när jag inte kan sova, som håller om mig även när jag kan sova och som finns där i alla lägen; han, han är världens bästa.
Och han är dessutom så fin att titta på. Han kan tom bära upp blåa nylonstrumpbyxor, det ni ;)
Och jag saknade honom extremt mycket när jag var borta. Det var värre än jag trodde att det skulle vara.

Snart kommer min idol Alve hit. Det är mys.
Vi ska äta godis och pizza, det har vi kommit överens om.

Han ville dessutom äta Jocke, det får jag lov att fundera över.
Man kanske har en aptit för människor när man är 2,5?

Förutom detta så är det en massa annat som jag ser fram emot; det är snart halloween, det är snart Sofias födelsedag, det är snart Jockes födelsedag, det är snart dags att åka hem en sväng, det är snart dags för att ha ett nytt Sagan om Ringen-maraton med min bror, det är snart dags för Falun igen, det är snart dags för premiären (29 dagar ♥), det är snart dags för Anns inflyttningsfest, det är snart dags för julshowen, det är snart dags för Winnerbäck, det är snart dags för advent, lucia, jul och nyår, det är snart dags för fester hit och dit och sedan är vi snart framme vid Peace&Love-10.
Skolan, ja, den löser sig säkert.

Musiken talar hela tiden till mig, varje dag.
Och Mr Winnerbäck och Mr Thåström, ni förgyller min poetiska vardag.



Det är för sent.


//Jillsan - Jag Får Liksom Ingen Ordning