Jag har inte kunnat fokusera på att skriva på sista tiden.
och då är det något som är konstigt.

I vanliga fall brukar mitt huvud vara fullt av ord
och i vanliga fall brukar mitt engagemang för att skriva vara det enda engagemang som existerar.

Men det känns som att allting snurrats omkull och värderats om.
Det har helt enkelt inte funnits tid, och det har helt enkelt inte funnits ord.

För det här, det här är något helt nytt.

Jag ska försöka sammanfatta i korthet.

De två första veckorna i september var rookieveckor. De nya studenterna dök upp, vi var faddrar och sömn var något som bortprioriterades. Jag hade sett fram emot de här veckorna och trott att de skulle bli galna och roliga, men aldrig hade jag trott att de skulle kunna förändra hela min verklighetsuppfattning.

För förutom välkomstfester, kareokepubar, spontana pubhäng, pubrundor, studentolympiader, lekar, förfester, västeråsfester, sånger, skrikande, nya vänner, gamla vänner, mjukisdjur, bävrar, tävlingar, rykten, bilder, icke-existerande plugg, tacokvällar, bowling, buffékvällar, maskeradlekar, sittningar, spex, gemenskap, små poolpartyn, en himla massa alkohol (för majoriteten), dans, älskade overaller och fullt ös medvetslös dygnet runt så innebar också de här veckorna att jag träffade den mest underbara människa som jag någonsin träffat i hela mitt liv. Jag kände det vid första ögonkastet. Och trots att situationen med rookieveckorna på det sättet var jobbig, så var det värt det. Det var värt det tusen gånger om att hålla ut i det sista.

Jag har fortfarande inte tagit igen all sömn som skulle behövas efter den här tiden, som varit både fysiskt och psykiskt påfrestande, men jag tror att det kommer så småningom. Jag har heller inte kommit in i skolvärlden, eller någon sorts studietakt. Men jag tror att det kommer det också.

Till råga på allt har jag hunnit fylla år också, hela TJUGO.
Jösses.

Själva födelsedagen spenderades hemma hos familjen och avslutades med att gå ut och äta. Fruktansvärt mysigt, trots att jag saknade den största delen av mitt hjärta och min tillvaro den dagen, eftersom den delen av mig var kvar i Eskilstuna. Jag kan meddela att det var första dagen vi var ifrån varandra sedan de två första veckorna var över, så det kändes som en evighet. (Håna den som håna vill). Bara några timmar ensam smärtar.

Födelsedagsfesten blev inte en lika stor succé, men det har jag bara mig själv och min egen dumhet att skylla på.
Och alltid lär man sig något.

På senaste tiden har vi hunnit med allt och ingenting, vilket enligt min definition innebär att; koppla av, ligga i sängen nästintill hela dagarna, äta mat, ha djupa givande samtal, ha picknick, gå på bio, gå och fika, se på film, ha filmkvällar med andra, träffat min syster, hennes man och barnen, lekt i lekparken med dem, ätit glass, bokat biljetter, gjort upp planer och allmänt njutit. Njutit av livet och av faktumet att det äntligen har börjat. 
Jag har också hunnit med att göra min älskade tatuering, som jag för den delen kan meddela gjorde så in-i-helvetes ont.

Ikväll är det pluggande som gäller (lite i alla fall, för första gången den här terminen), styrelsemöte och "The Notebook". Imorgon: seminarium.

Allting känns så naturligt och gemensamt. Känslan av att vakna upp på morgonen och le och känslan av att somna med ett leende varje kväll, det slår allt. Det måste vara det bästa i världen, att känna att man hittat rätt, att man är trygg och att man har någon att dela allt med.
Jag har kommit på mig själv med att se fram emot allt nu, hela livet, varje detalj. Och nu närmast; Falun, Sjöslaget, födelsedagar, Paris, jul och så mycket mycket annat.
Jag trodde aldrig att hösten skulle bli såhär, att livet kunde vara såhär. Sommaren kanske bara var en uppladdning.

Det känns som en dröm eller en saga. Och jag tror jag måste ha gjort något väldigt bra i mitt tidigare liv för att förtjäna dig. Samtidigt så känns det som att allt jag gjort tidigare, alla gånger jag har lidit eller mått dåligt, alla gånger jag har behövt göra val så har det varit värt det, för det har lett fram till det här, det har lett fram till dig.
Och nu känns det som att jag aldrig mer behöver vara rädd för något, eller leta efter något. Jag känner inte att jag kan vara rädd eller orolig för något längre, för jag vet att vid varje motgång som skulle kunna dyka upp, så finns du där vid min sida för att möta dem. Och jag gör i gengäld allt för dig, jag offrar allt för dig. Jag har aldrig förr känt såhär och jag har aldrig mött en människa som fått mig att må så bra, både över andra och över mig själv.
Framtiden känns så ljus och naturlig, varje detalj, varje stort steg.
Och jag tackar dig för att du existerar.
Och jag tackar dig för att du är min.

<3
Jocke