Jag har ett par små saker som ligger och irriterar i bakhuvudet.
Jag har dessutom en eller två lite större saker som oroar.

Men samtidigt har jag fått en helt ny insikt om livet på sista tiden och jag kan knappt ens bli nervös, stressad eller orolig längre.

Som fallet med den här kursen och hemtentan som ska lämnas in nu på fredag. Jag känner att jag gjort ett medvetet val att bortprioritera kursen i sig den här gången, i och med två rookieveckor, födelsedagar, hemresor och allt annat som kretsat kring vardagen sista tiden, underbara saker. Och eftersom jag själv prioriterat bort det så får jag nu ta smällen. Samtidigt känner jag mig inte orolig, det är det som är det konstiga. Jag tror att anledningen till att jag öht kunnat bortprioritera skolan har varit att jag insett att det finns viktigare saker att lägga fokus på i livet och att saker och ting alltid löser sig. Jag menar, ven om jag skulle misslyckas med att få den här färdig tills på fredag, så spelar det ingen större roll. Det som händer är att jag får göra en vanlig salstenta i november istället, vilket förövrigt är mycket mer lockande enligt mig. Jag tänker inte förstöra resan till Falun och allt vad den här kommande helgen innebär över att må dåligt för en jäkla tenta.
Nej, jag överlever.

Trots att det känns lite knivigt att skriva ihop 6-9 sidor på cirkus 1,5 dag.
Menmen, nu ska jag återgå till mina böcker, som för den delen faktiskt är ganska intressanta.
Litteraturen ska banne mig vara genomarbetad när den här dagen är slut.

En liten fråga som jag frågar mig själv är bara; hur är det meningen att man ska hinna med att diska, städa, laga mat, packa, ringa viktiga telefonsamtal, tvätta etc etc under sådana här perioder? Jag har fortfarande, efter ett helt år, inte förstått det.

Här skumläser vi.