Ibland tror jag att världen omkring mig går i slow motion.

Ingen vet egentligen vad som existerar i mitt huvud, ingen märker kaoset. Ingen kan.
Självklart är det så, ingen kan ju veta vad jag går och tänker på eller vad som tynger ned en.
Ändå ska man vara munter och glad och är man inte det, lika glad som alla andra, då är man bitter och negativ.

Inte är det lätt när det är svårt i alla fall.

Jag har ont, fruktansvärt, fruktansvärt ont.
Och då är det svårt att vara glad, tyvärr. Den här smärtan är bland det värsta jag varit med om.
Den ger mig feber också, om det nu inte kommer ifrån förkylningen. Men nej, jag gissar på att det är inflammationen som trilskas med såväl temperatur och huvudvärk. Jag har inga pengar att betala en tandläkare med, men jag ska ringa dit tidigt imorgon i alla fall. Om jag nu överlever natten. Nej, nu överdriver jag, förlåt. Men helt ärligt är jag rädd. Härom morgonen var det värsta jag känt av hittills, och jag visste verkligen inte vad jag skulle ta mig till. Inga av alla de tabletter jag äter (svaga på fulldos och olika sorters megastarka) hjälpte/hjälper. Dessutom hade jag hört att inflammationer kan sprida sig och ge blodförgiftning. Jag hade hört att sådant kan ta livet av en. Med tanke på att mitt immunförsvar inte kan kämpa mot någonting och att hela käken och huvudet är uppsvullet och krampar så blev jag väldigt väldigt rädd. Överdrivet rädd, kanske.

Men det fick mig likväl att tänka på döden, på vilka sånger jag vill ha på min begravning och att jag vill spridas över havet när tiden är inne. Man borde inte tänka på sådant, men det här fick mig att göra det.
Jag är inte riktigt hälsosam.

Det hela blir tyvärr inte bättre av att jag har andra läskiga saker som snurrar i mitt huvud också. En av dem är att jag varit så utslagen den här veckan att jag inte kommit igång med B-uppsatsen. Jag är stressad och känner att jag redan ligger efter. Ändå orkar jag inte göra något eftersom jag är helt matt och inte kan fokusera. Så imorgon ska jag på handledningsmöte och bli handledd på något jag inte börjat med. Det värsta är nästan när man hör alla andra vara nervösa, de som kommit igång, de som håller på hela tiden. Man tycker inte att de borde vara stressade, för det gör mig extra stressad. Jag vet inte ens hur jag ska börja. Och som pricken över i så kommer jag ju säkert att missa den extremt viktiga handledningen imorgon om jag nu får tag i en dyr tid hos helaren.

Grattis.

Min kropp är inte i fas, den är inte i balans. Visst, okej, det har den inte varit på länge, men nu har det övergått i en annan sorts dimension - nu är inte mina hormoner heller i balans längre. Och det gör mig väldigt väldigt nervös och gnager på min hjärna hela tiden, dygnet runt, eftersom ingenting är som det ska.


Jag kan ju avsluta detta positiva inlägg med att tillägga att jag även känner mig ful och fet.
Men det hör väl liksom till...