Det är svårt.

Ibland är det svårt att förklara, att sätta ord på.

Idag har jag, (förutom att letat påskägg, ätit massor av påskmat och påskgodis, grillat och pimplat på isen med hela familjen) gått en ensam lång promenad vid vattnet i kvällssolen. Det är terapi för själen, på så många sätt. 

Det finns så mycket minnen. Så mycket minnen i denna lilla stad, men ändå känner jag mig så avskärmad, likgiltig, främmande, distanserad. När jag kliver av bussen vid stationen efter att varit borta i 3 månader så känner jag tankarna och minnena svämma över, utan att direkt få mig att känna att jag hör hit. Det känns som att jag hör hemma någon annanstans.

Minnen här hemma, vid vattnet, det är så mycket mer. Det kan inte förklaras med ord. Man måste höra det, man måste uppleva det, man måste känna det.

Måsarna, vågorna, vattnet.
Upplever du det som jag gör? Hör du måsarnas skri på samma sätt?
Ser du det vackra i varje detalj? Känner du minnena som omfamnar?

Isen är nästan lika vacker som sommarvattnet.

Det som jag minns just nu är barndomssomrarna, alla åren med Angelica, åren med Carro (både de tidiga och de senare vilka representerar olika delar av mig och olika delar av mitt liv), Stockholms förorter, Väsby, högstadietiden, alla olika fester, midsommaraftnar, midnattsbad, båtarna, de platser där vi badat, de platser där vi åkt båt, måsarna, de andra fåglarna, grillningarna och äventyren. Kärleken till allt och alla, till olika människor. Skönheten i allt. Så många människor som passerat genom åren och lämnat avtryck och några som stannat kvar.


Allting känns så självklart här, allting är så tydligt. Jag kommer hem efter att ha varit borta så länge och allting är som vanligt. Ingenting har ändrats. Eller är det det? Har det det?

Naturen för med sig så mycket vackert, så många känslor och så många minnen.
Eller är det kanske atmosfären?

Jag har inga direkta vänner kvar här hemma längre. Kanske har jag aldrig riktigt haft några, inte sådär på riktigt, förutom mig själv. Jag är nog rätt kräsen. Kanske är jag sluten i min öppenhet, kanske är jag svår att nå men alldeles för tillgänglig. 

De jag haft har nog flyttat härifrån även dem.

Lite som en film, det är det.

När jag lämnade lilla staden vid vattnet så lämnade jag allt för studentlivet. Sedan lämnade jag det mesta i min roll i studentlivet för Jocke. Så vart står jag och min identitet i förhållande till varandra nu, när mina närmaste vänner är jag själv och mitt ego?

Det är förövrigt vår i älskade Stockholm stad. Den glittrar.
Allting glittrar, även skärgårn trots att isen här ligger kvar.
Allting känns så vänligt när jag kommer fram till Stockholm, alla detaljer lockar mig. Lukten av tunnelbanor drar i mig och får mig att känna mig hemma. Storstadspulsen är lika brinnande som lugnet vid klippan.
Folk eldar överallt.

Jag saknar Joakim också, väldigt mycket. Och det är alldeles för många dagar kvar. Förmodligen tycker jag att det är värre än vad han gör och imorgon åker jag tillbaka igen; tillbaka till staden som ibland faller mig i smaken men som inte har några vindar eller vågor.

Jag behöver ett äventyr.


Kanske borde jag försöka stänga av min hjärna ibland.
Men jag har lärt mig att det är vackert att tänka.