När jag sitter här och skriver så faller regnet utanför fönstren. Det är väldigt vacker, om man tittar ordentligt. Man kan se hur varje gren på träden blir tyngre, hur varje droppe kämpar för att inte falla, som om det egentligen inte var det den var menad att göra. Det må vara grått ute, men bakom molnen väntar solen ivrigt på att få allt att börja om igen.

Själv sitter jag här i soffan, med rufsigt hår och ett relativt slitet ansikte. Med ett duntäcke och en sambo som äntligen har kommit hem. Och jag känner att jag har några saker jag vill säga.

Jag känner mig väldigt lyckligt lottad i livet.
Jag är lycklig, i nästan alla alla alla aspekter av mitt liv. Jag har självinsikt och kapacitet, en underbar sambo och livskamrat, en underbar familj med alltifrån föräldrar till syskon och syskonbarn, en utbildning som snart är klar, ett jobb för att tjäna lite extra pengar, kreativitet och skrivarlust, sångglädje och Joakims familj som jag avgudar, jag har sett platser och många möjligheter att se fler, jag har härliga minnen och erfarenheter att lära av, jag har ett bra minne och en förmåga att analysera. Och jag har solen och regnet, gräset och havet.

Men jag har även en aspekt i livet som på senare tid får mig att grubbla, får mig att må dåligt och från tillfälle till tillfälle (relativt ofta) får mig att bli ledsen. Det här var inget problem förut, det har aldrig någonsin varit ett problem tidigare, men det har på något sätt blivit det nu, de senaste månaderna/halvåret. Kanske för att vi fallit mellan stolarna.

Det är dags att vara öppen nu, och jag tänker inte grubbla i tysthet längre. Istället tänker jag prata med människor om det, när jag vill och hur jag vill och jag tänker strunta i om de runt omkring tycker att jag är negativ, löjlig eller bitter. För det har blivit en så stor del av min och vår vardag, en så stor börda, som tynger ned så mycket annat. Så jag tänker analysera, analysera fram orsaken till detta och göra något åt det. Om det så betyder att lösningen ligger i att byta bort allt gammalt helt. Kanske gör den det.

Kanske måste vi ge oss iväg och leta nya äventyr, på nya platser med helt nya människor. För detta är kanske helt enkelt vår egen lilla onda cirkel. Det enda jag vet är att det är temporärt, läget kommer inte att vara likadant om, låt säga fem eller tio år, när det kommer jobb, nya städer, nya fritidssysslor och andra människor.

Jag ska tänka på saken.