Jag sitter fast.
Jag sitter verkligen fast.
Ni vet den där känslan där man inte vet hur man ska ta tag i kaoset och inte vet i vilken ände man ska börja och allt känns svårt och hopplöst? Jag vet inte hur jag ska göra och från tillfälle till tillfälle så tror jag inte att jag ska klara av att få det här till något vettigt.

Jag hatar att vakna varje morgon med någon sorts klump i magen, en obehaglig känsla av nervositet eller oro för olika saker. Oftast är det skolan som bråkar (som i detta fall B-uppsatsen) och jag skojar inte när jag säger att i nio fall av tio så vaknar jag med denna skumma obehagliga känsla som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Det är som att något snurrar till i mitt huvud och jag ser hela världen i grått. Ofta kan det gå över framåt dagen, men morgonen är nästan den värsta tiden. Jag är inte alltid ledsen eller arg eller så, utan har bara den där konstiga udda känslan. Någon sorts känsla av att det är något som inte riktigt är helt rätt eller att något ligger i mitt bakhuvud och gnager.

Jag skulle vilja ha någon som sitter på min axel och säger åt mig vad jag ska göra och hur jag ska tänka.
Allt hade varit så mycket lättare då

När det gäller skolan försöker jag nu strukturera, strukturera och strukturera, men det känns liksom inte som att det blir bättre av det. Jag kommer ingenvart och jag vet inte hur jag ska hinna med allt. Jag försöker också se det så positivt som möjligt och tänka att det "bara är tre saker kvar innan sommaren". Men det hjälper tyvärr inte heller så mycket eftersom jag känner mig stressad, förvirrad och efter och inte vet hur jag ska få ihop dem.

Ibland frågar jag mig om man verkligen ska behöva känna/må såhär bara över skolan? Jag menar, det är ju faktiskt inte hela ens liv. Men jag kan lova att de flesta studenter gör det ändå. Tragiskt.

Min telefon bråkar fortfarande för den delen, så ring Jocke om ni vill nå mig.