Idag ter sig vara en riktig saknardag, en sådan där dag när jag saknar en massa massa saker.
En nostalgisk dag.

Jag har saknat Jocke, för att han var borta. Men nu kom han precis hem igen, så det är större saker än så;

Jag saknar Robban, Biggles och hela Västerhaninge. Hela livet där, all trygghet jag hade, allt vi brukade göra. Titta på film, äta hämta mat, färga håret, slå in paket på golvet, plugga, bada och alla andra vardagliga men ändå så speciella saker. Jag saknar det väldigt mycket. Jag saknar Turkiet - kvällarna, värmen, Bazaren och vattnet. Jag saknar Frankrike och Taizé - munkarna och kyrkan, byn, fridfullheten, vinodlingarna och alla människor. Jag saknar Paris - atmosfären, känslan, kulturen, vindarna, maten, gatorna, butikerna, tornet, kyrkorna, katedralerna, människorna och Disneyland; den där barndomsdrömmen som gick i uppfyllelse. Jag saknar London! Så otroligt mycket - höstvindar, kultur, katedraler, människorna, Themsen, caféer, halsdukar, Big Ben, Hyde Park, ekorrar, hästar och läskiga fängelsehålor.


Jag vill resa! - för att vara på alla de här platserna men också för att upptäcka nya platser.
Jag är så läskigt äckligt skoltrött, jag vill inte läsa, jag vill bara resa.

Jag saknar Åkersberga och barndomssomrar, att åka bil sent på kvällarna och lyssna på Dire Straits eller Tom Petty. Jag saknar lekparker och smultron. Jag saknar farmor och farfar, jag saknar moster och jag saknar mormor. Och jag önskar att jag hade fått träffa morfar.
Jag saknar Nelson, Alfons, Casso och Ceasar.

Jag saknar stränderna, klipporna och midsommaraftnar. Jag saknar att äta glass och att åka båt.

Jag saknar tiden med Carro, festandet i Väsby och Stockholms förorter. Jag saknar Linda och festerna med henne och alla andra - frihetskänslan, den där känslan av ständig dekadens och bekräftelse. Jag saknar solen och sommarfesterna där. Jag saknar Stockholm - Djurgårn, Gamla stan, Söder, Hötorget, tunnelbanan, vattnet, festivalerna och alla minnen.

Jag saknar pendeltågen och jag saknar pendeltågsstationerna. Jag saknar att vara den där smått rebelliska, fria och galna tonåringen eller ungdomen. Jag saknar att vänta på tåget, ett helt gäng. Tidiga disiga mornar, eller soliga sommardagar. Att åka därifrån utan att veta var mitt hjärta eller min hjärna befann sig. Jag saknar det glittrande vattnet, jag saknar Väsby och det legitima fjortisbeteendet i solsken och att åka runt, överallt, utan att bry sig.

Jag saknar skärgårn också, och Norrtälje som stad (hör och häpna).
Jag saknar Falun med dess fridfullhet och lugn.

Jag kan inte förstå hur tiden går så fort. Jag hinner ju knappt blinka eller ta ett andetag.
Jag saknar (till stor del) förra året vid den här tiden - solen, friheten, Malin och hur glad jag var.
Överlag så saknar jag Malin väldigt mycket, och allt vi brukade göra. Jag saknar hur jag såg ut vid den här tiden förra året också, förövrigt.


Och, så saknar jag Petra.