Jag kommer ändå inte kunna sova något i natt, här, ensam. Så jag kan ju lika gärna försöka klara av att prestera något av det jag måste göra i skolarbetet. Jag känner mig tom, rädd, ensam och otrygg och allt är kaos.

De här dagarna som jag skulle försöka ta tillvara på och njuta av, ha lite egentid, de förändrades till ett helvete. Jag skulle sätta upp håret i en knut, plugga lite, bada bubbelbad med tända vaniljljus, dricka te, sitta i ett duntäcke och titta på TV, gå omkring i min nya morgonrock, ligga på spikmattan, lyssna på Winnerbäck och sova på vetekudden. Allt började bra, men rasade sedan. Än har jag inte sovit här själv, igårkväll blev jag hämtad och fick sova i Backhyttan.

Nu får allt mig att gråta.

Det känns som att jag går runt i en dröm, en mardöm som jag inte vet hur jag ska ta mig ur. Som om min kropp är gele i vakuum. Jag äter tabletter för magont, för huvudvärk, för avsvällande, för illamående och lugnande. Ingenting hjälper. Och det känns som att jag inte fattar någonting, trots att jag förstår mer än vad jag vill förstå.
Allt är så hemsk tajming.

Det enda jag har, som är starkt, som gör att jag kan trotsa strömmen, det är du.
Det känns som att du ska försvinna, trots att du i sådana fall inte gör det, på riktigt..

Jag är inte en sådan som ger upp, på något sätt. Man får inte bara ge upp!
Fast jag menar inte så.. Jag vet inte vad jag menar.. Det måste finnas lösningar.
Hemlängtan och andra människor får inte vara övervägande faktorer. Det måste gå att ändra saker utan att skapa totalt kaos.

Att komma hem till en tom lägenhet såhär, just nu, är den värsta känslan jag någonsin haft i mitt liv. Hela den här känslan just nu, är nog det värsta jag har varit med om.

Min hjärna snurrar, jag kan inte äta, jag mår illa och mina ögon och mitt huvud är svullna och svider.
Allting ramlar omkull och jag känner mig väldigt hjälplös och ensam. Otrygg och oviktig, trots att jag vet att jag egentligen inte är det.
Det mesta var planerat och tryggt, nu känner jag mig som ett sandkorn i en oändlig öken.

Jag vet att det finns folk som vill finnas till hands, men jag vet inte vem jag ska luta mig på, vem som kan förstå utan att jag behöver förklara, vem som finns där utan att jag behöver anstränga mig och berätta allt.

Jag vet inte hur jag ska kunna sova själv, jag är rädd för att somna, jag är rädd för att vakna själv mitt i natten, jag är rädd för att vakna själv på morgonen. Jag är rädd för mörkret.

Jag är rädd för att släppa ifrån mig det enda som får mig att må bra, mitt enda stöd och mitt största glädjeämne. Jag är rädd för att vara självisk, jag vill inte vara självisk. Jag vill inte ha kaos heller, jag vill inte att det enda viktiga för mig ska ändras, komma längre bort.

Jag vill ha lösningar, kämparglöd och kompromisser.
Jag skulle offra allt.

Det här ska ju bara vara temporärt, eller kanske för livet. Jag vet inte hur jag ser det.
Det enda jag vet är att vi är för livet.

Mina planer, våra planer, vår närmaste framtid. Allt, omkull.
Jag vet ärligt inte hur jag ska klara det här. Jag vet heller inte hur något blir, om det ens blir något. Ingenting är bestämt och jag känner mig osäkrare och ensammare än någonsin.
Blir allt stressigt nu igen? Massor att planera? Att tänka på? Allt runt omkring. Jag som äntligen trodde att allt hade stannat till..
Jag vill ha "vårt", "oss" och "vi". Inte "min" och "din".

Jag antar att jag tog allt så självklart, att bara för att jag kände att jag äntligen hittat hem så skulle båda känna att det var perfekt. Jag antar att jag antog att ingenting skulle ändras, att det bara skulle komma steg framåt nu när vi hade börjat på den stigen, inte bakåt. Jag är chockad, alla är chockade.

Och jag känner mig ensam och halvdöd.
Min mage protesterar och jag kan inte äta, inte sova, inte plugga. Allt krampar.

Det känns som att det är så lätt att bara släppa, att bara byta liv.
Inte för mig

Så ensam

Och är jag det nu, hur blir det då senare i sådana fall?
Hur blir det för mig över huvud taget? Vad ska jag göra? Vad ska jag ta mig till?
Ska jag bara återgå till det som jag hade förut, utan studentlivet, utan de gamla vännerna.
Ska jag foga mig? Ska jag kämpa på något sätt?
Jag vet ingenting.

Jag trivs verkligen i det här vardagsrummet, det kanske är oviktigt i det hela, men inte för mig. Jag hade äntligen fått till det som jag ville..


Trots allt detta så har det egntligen med oss som så att göra, vi kommer alltid att klara oss. Där har jag inga tvivel.
Och nu vill jag att du kommer hem, 3 dagar kvar <3
Jag älskar dig mer än livet.