Jag är en konstig, udda och komplex människa. Ett av mina bekymmer är exempelvis att jag har så mycket jag skulle vilja skriva ned här. Jag har så mycket jag skulle vilja få folk att förstå, förstå kring mig och mina tankar. Jag har något sorts behov av att berätta. Samtidigt orkar jag inte, jag sätter mig själv i en press att jag "måste". Det har blivit så jäkla konstigt allting.

Jag har blivit ett freak, på sätt och vis.
Ibland tänker jag att det skulle vara så skönt att bara radera allting, alla listor. En befrielsekänsla och en nystart. Men jag kan inte.
Jag tror att jag blivit skadad av utbildningen jag går och av mig själv. Jag har fått ett behov av att kategorisera allting, verkligen allt omkring mig; mina tankar, mina intryck i mina redan färdiga scheman och boxar. I mitt fall alla listor. Jag kan inte bara släppa saker. Jag måste lära mig, så som jag faktiskt kunde förut, att bara för att jag tänkt en tanke en gång så måste jag inte hålla fast i den och mura in den. Den kan få flyga iväg. Men så är det inte nu. Förr skrev jag bara upp sådant som var viktigt och jag skrev bara så att folk kunde läsa om jag ville förmedla en känsla. Nu måste jag skriva upp precis allt. Jag försöker komma ihåg och kategorisera för mycket.
Men, jag är ju i alla fall medveten om det, någonstans måste man ju börja.

Så jag vet inte hur mycket jag ska skriva här egentligen.
Men bara om det har jag ju nu skrivit och förklarat en massa rader. Så ni ser hur det är..



Torsdag 16 december:



I natt drömde jag att jag var brun av solen och hade mitt långa, solblekta, ljusa hår från i somras..
Man kunde ju önska. Jag hatar verkligen mitt hår nu, som efter klippningen och nu med utväxt ser ut som jag vet inte vad. Och jag kommer ju få leva med hängande testar och fult stripigt, ojämnt hår nu väldigt länge. Det visste jag ju när jag klippte mig. Men usch, jag vill inte. Jag vill ha långt hår igen, eller i alla fall jämnlångt. Jag vill inte se ut som en kille som glömt klippa håret. Fan. Dumma hår.

Och just nu önskar jag mest att jag kunde få ta det lugnt, slappna av och faktiskt inte ha så mycket att behöva göra över jul och nyår. Som Jocke. Alla pratar om "jullov" och verkar ha det ganska lugnt. Då blir jag så avundsjuk. Själv måste jag plugga i princip varje dag, nonstop och har behövt gjort det sedan kursen började. En vanlig grundkurs, jag förstår inte. Jag som verkligen tänkte (efter sjuk-stressen förrförra året och uppsats-stressen förra året) att om jag bara tog en vanlig kurs i år, så skulle jag äntligen få en vanlig, hyfsat lugn jul med bara en vanlig tenta. Förra året tänkte jag: "Men nästa år - då!".
Mmm, det verkar inte som att det riktigt blev så.

Nu är jag mest heldöd när jag kommer hem om dagarna och hinner ingenting, när jag har som mest att göra.

Jag hade en extremt hektiskt dag häromdagen, när jag verkligen var igång från morgon till kväll. Rörigt var det. Jag bar omkring på saker, jag höll på med grupparbete, jag sprang i affärer, jag sprang fram och tillbaka flera gånger över hela stan, jag handlade julklappar, jag gick iväg med våra paket till barnkliniken och jag gjorde av med alldeles för mycket tid och pengar. Jag har insett att jag blir alldeles för generös kring jul, för mitt eget bästa. Jag handlar för pengar jag inte ens har.

Och jag hinner hälften av det jag ska göra om dagarna, varför är det så? Trots att man är igång hela tiden. Jag är ändå ingen tidsoptimist, utan jag försöker bara vara realistisk kring den tiden som finns att disponera. Men det går inte ihop. Hur kommer det sig att saker tar mer än dubbelt så lång tid att göra än vad man tror hela tiden?
Tiden räcker inte ihop till skola, ärenden, hemmet, saker som ska fixas, folk, jobb etc.

Jag tror, att när det gäller skolan, måste jag frösöka sluta vara överambitiös. För det är när man väl börjat vara överambitös man måste fortsätta vara det. Problemet är ju också då just det; har man väl börjat göra hälften av sakerna överambitiöst, kan man inte skita i resten.

Jag hinner aldrig jobba och tjäna in pengar som folk gör.
Jag kan aldrig träna som folk gör, för att jag är sjuk hela tiden. Och vore jag inte det, så skulle jag ändå inte ha tid. För jag måste plugga hela tiden, eller i alla fall planera in att jag måste plugga för att kunna fokusera. Det finns inga heldagar. Och det tar ju som sagt tio gånger längre tid än jag tror. Hur hinner folk allt? Jag får ångest om jag inte hinner plugga, men jag får ångest om jag inte kan jobba och tjäna in pengar som jag skulle behöva och som majoriteten verkar göra hela tiden. Det där är det ständiga dilemmat för mig. Jag hade i alla fall velat jobba något pass i december.. Kanske att jag måste skaffa mig ett annat jobb, som passar, där det finns fler tider och som engagerar mig. Sedan tror jag att jag måste plugga något annat ett tag senare också..

Sedan får jag ångest över att jag aldrig kan hitta en lucka att komma igång och träna heller, det skriker i mig för att jag verkligen vill, men det kan jag ju som inte göra så mycket åt i dagsläget.

Efter jul - då ska jag banne mig vara frisk! Jag ska se om jag kan intala kroppen det mentalt. Då ska jag vägra vara sjuk och säga till mig själv och alla andra att nej -  "jag ÄR inte sjuk!" och intala mig det. Och då ska jag äntligen komma igång och träna ordentligt!
Och på nyår i år - då ska jag banne mig vara frisk!




Jag saknar en massa saker, och jag saknar vissa människor.
Och just nu saknar jag att lyssna på Thåström lika mycket som vi gjorde förut. Det får mig att tänka på förr.
Och det ska bli bättring på det igen.

Idag blir det försök till massivt pluggande.

Jag längtar hem nu. 3 dagar kvar.