Jag är så galet trött på det eviga dilemmat: ska man vara lycklig över god mat och över att kunna äta det man vill, eller ska man vara lycklig över att vara smal och snygg? Jäkla gener, jag hatar att behöva tänka på er hela tiden. Ibland känns det som att det är värt det, ibland inte.

Jag behöver akut ett nytt jobb också. Faktumet är nämligen så att jobbar jag ingenting i tex maj (vilket fortfarande är en skolmånad) så har jag inte råd med hyran, alla andra räkningar, resor eller att leva.

Nåväl, nu är i alla fall säng, bäddmadrass och lakan inköpt, lägenheten hyfsat städat och tvätten ur tvättmaskinen. Perfekt sådär en lördagskväll. En ansiktsmask, god middag och en skvallertidning skulle ju inte heller ha suttit fel..

Men jag är lika uttråkad som vanligt. Och det är pluggande och möjligtvis kanske en film som väntar denna lördagsafton, medans resterande människor på planeten är ute och partar. (Okej, inte alla, men det känns så) Och det känns så allt oftare nuförtiden; alla partajar utom jag och jag vet heller inte ens längre om när det är något på gång. Jag som alltid haft stenkoll.

Det känns som att jag liksom går och väntar på något, och det är inte likt mig. Jag brukar göra saker.
Jag vill att något ska överraska.

Jag vill bara festa festa festa, kalasa och parta. Jag saknar det. Inte hela tiden, men ibland sådär, när man hör dunkandet av musik eller folk prata om den ena tillställningen efter den andra. Jag vet inte, det känns som att alla människor gör saker hela tiden och att jag nuförtiden pluggar, sover, sitter framför datorn, sitter framför TV:n, är i skolan, går på möten eller är sjuk. Folk går och tar en fika, festar, ringer några och drar ihop en middag eller filmkväll, grillar, går ut och sitter och tar en öl, går på bio, går på promenader, träffas och lagar mat ihop, går ut och äter middag, går på dansuppvisningar, går på teater, målar, går på kurser, tränar. Ja, allt möjligt, en massa saker. Och det är mycket mera "jag". Jag vill få ut så mycket av varje dag, av livet, som det går. Som jag gjort tidigare. Visserligen överdriver jag nu förmodligen relativt mycket här i min pendlande bitterhet. Det är inte direkt så att jag inte gör saker, får närvara på saker eller inte träffar folk. Jag har ett mycket bra liv med exempelvis en perfekt pojkvän, så det är inte särskilt synd om mig. Det kanske bara är förändring.

Men när jag pratar om att jag saknar att ”festa” så handlar det inte bara om studentfesterna, utan det sociala umgänget. Det var ju massor av festande och saker man hittade på tillsammans långt innan studentlivet, i många år. Vart har de sakerna tagit vägen nu?

Allt blir nog bättre igen när våren och sommaren kommer tillbaka, när det är ljusare och varmare och allt är lite mer lättsamt. Man gör generellt mycket mer saker då. Den här kalla långa vintern tar knäcken på mitt humör.

De där barndomssomrarna, de går så fort nuförtiden..

De där soliga dagarna, de där eviga dagarna vid det glittrande vattnet, de där dagarna som aldrig tog slut, de där dagarna metandes vid bryggan, springandes på gruset, med picknickkorgen i handen, de där dagarna i båten, de där dagarna på klipporna i solnedgången.

De är så suddiga nuförtiden.

Den eviga decembermånaden, den eviga julen, de eviga leendena och det eviga pysslet. De eviga lukterna och de eviga smakerna, de eviga adventsaftnarna och den eviga julaftonen – de skingras nu bara i nya år.