Nu bakar vi kaka och glömmer alla bekymmer.


Jag har haft ett par dagar helt utan skolarbete som har bestått utav kvällsmys, film, tända ljus, mysig musik, peppmusik, slappande framför tv:n, soooovande, grönsaks- och fruktbrickor, umgänge med vänner, faddermys, morgonmys, mitt-på-dagen-mys och en massa annat som jag stoppar under rubriken "en gnutta livskvalitet". Solen skiner om dagarna, trots att det fortfarande är kallt, vilket gör att det glittrar ute.

Förutom att använda de här dagarna till att slappna av så har jag framförallt lagt dem till att fixa och dona, i ordens rätta bemärkelse. Jag har varit sådär skönt produktiv och tvättat, städat, hämtat grejer, lämnat grejer, skrivit listor, sorterat papper, organiserat, inrett, plockat och diskat. Och man mår så otroligt mycket bättre i sig själv när det finns lite ordning. Samtidigt har jag hunnit med att bli uttråkad.

Kanske är det min bubbla som är gjord av bubbelgum. Det kanske inte är menat så. Kanske ska jag sluta tänka så mycket, eller rent av börja tänka mer. På vad jag gör och på vad jag tänker på. Kanske på vad jag känner. Men jag tror att min hjärna och mitt hjärta sprängs om jag känner efter mer. För känslorna är så starka att de svämmar över.

Imorgon är det i alla fall slut på de lediga dagarna, för då blir det till att börja med opponering. Det ska nog gå bra, och sedan har vi ändå lite till ledigt innan rookieveckan. Jag tror däremot att den 18e kommer att bli väldigt stressig.

Imorgon ska vi iväg och titta på en lägenhet, en alldeles egen. En alldeles gemensam. Så vi hoppas, hoppas, hoppas på det. Den är billig och den är större. Faktumet att den ligger lite längre bort, ja det får man väl se som extra motion.

Jag växer ikapp mina sinnen nu, och jag längtar.

Det är mycket tankar, och det är mycket tankar som transformeras till bekymmer. Spökbekymmer som egentligen inte finns där utan raseras om man petar lite extra på dem. Men jag är rädd, och mest rädd är jag för rädslan i sig. Jag är rädd för att gå runt och vara rädd. Nätterna har bitit sig fast lite extra den sista veckan, men de ska nog släppa taget snart. Det ska nog släppa.

Look into my eyes - you will see
What you mean to me

Look into your heart - you will find
There's nothin' there to hide
Take me as I am - take my life
I would give it all - I would sacrifice

Don't tell me it's not worth fighting for
I can't help it - there's nothing I want more
You know it's true
Everything I do - I do it for you

There's no love - like your love
And no other - could give more love
There's nowhere - unless you're there
All the time - all the way

Oh - you can't tell me it's not worth trying for
I can't help it - there's nothing I want more
I would fight for you - I'd lie for you
Walk the wire for you
I'd die for you


Jag har också varit lite allmänt bittter och känt mig lite allmänt utpetad. Dessutom har jag ekonomibekymmer (som så många andra), och bekymmer som rör sig kring gungbrädor och balansgångar. Precis som så många andra. Så det är väl, som de säger, världsliga problem.


Att vara lika i olikheten, och vara olika i olikheten.
Att se all skönhet, och bara det.

Och jag tackar Herr Lars, för att du hjälper mig att känna.