Okej, så jag tänkte att jag skulle uppdatera lite, både mig själv och er andra, både känslomässigt och sakligt.

Vi har gjort en del trevligt den senaste tiden, vi har varit hos Elin och spelat spel och tittat på film, vi har varit hos Lasse & Jennifer och ätit tacos och tittat på Band of Brothers och vi har haft det mysigt här hemma med tekoppar och tända ljus. Men samtidigt är jag inne i någon sorts turbulent period. Jag tänker mycket, eller rättare sagt är det oundvikligt eftersom alla tankar trängs i mitt huvud. Det är liksom mycket på gång. Kanske är det den tiden i livet.

Opponeringen gick i alla fall bra och vi har lämnat in den slutgiltiga versionen utav B-uppsatsen, vilket känns oerhört skönt. Jag tror inte det är något problem att den ska vara godkänd. Dessutom fick vi lägenheten som vi var och tittade på, vilket känns ännu bättre. Så nu ska jag igång med en ny flytt igen, och vi får lägenheten från 1 mars men får flytta in lite tidigare. Det känns jättebra, men samtidigt väldigt stort. Mycket ska göras och fixas, och det kommer att krävas en massa pengar för att få det som vi vill ha det. Hur ska vi ha råd med alla möbler och sådant som behövs? Ingen av oss har något jobb, så vi får inte in några pengar utöver CSN. Menmen, man får väl ta ett steg i taget. Nu får jag i alla fall badkar igen!

Thomas och Johannes har fyllt år och Ann har tagit examen. Den firades inne i stan och med middag, bowling och bio på Heron. Avatar var riktigt bra, men 3D-glasögonen skavde bakom öronen. Efter det så sov vi hos Ann för att sedan åka vidare till Backhyttan. Därifrån åkte vi hem igår och tog Alve med oss. Han sitter nu här och rockar loss på gitarren, kollar på Aristocats och käkar nyponsoppa. Helt klart en potentiell rockstjärna det där.

Idag ska vi försöka pimpa så mycket av ovvarna som möjligt, för imorgon kör ju rookieveckan igång igen. Alldeles snaaaaaaaart! Fullt ös. Jag älskar't. Men det kommer att bli stressigt imorgon, jag ska vara fadder, har kursupprop själv och ska representera två styrelser, varav en där jag ska vara med och hålla tal. Mest av allt ser jag fram emot fadderskapet, det är tredje gången jag är fadder nu och det är fortfarande lika roligt. Däremot har jag valt att inte ta lika stor plats och ansvar i år som jag har gjort tidigare. Jag har inte orkat eller haft tid. Och jag har varit stressad nog som det varit.

Förövrigt är jag vilsen. Jag känner mig helt lost, men samtidigt känns det som att jag äntligen hittat rätt. Det är konstigt det där. Jag känner mig lite utanför, vilket till stor del är mitt eget val och mitt eget fel. Men jag är splittrad, trots nya värderingar så känner jag ibland att jag vill, fastän jag inte vill.. Det känns som att studentlivet och allt och alla som hör ihop med det har sprungit ifrån mig lite, och jag saknar det ibland. Jag har nya prioriteringar och nya saker som jag värdesätter i livet, men ibland, när alla runt omkring festar och man själv inte ens har hört något om något sådant, när man inte blivit tillfrågad eller meddelad utav någon, så känns det lite konstigt. Men kanske är det helt enklet så att min era av sådant har svalnat och tagit slut, till viss del. Kanske är det allt liv och all rörelse som man söker när man inte har så mycket annat. Förra året var studentlivet allt jag hade, jag levde studentlivet. Jag var studentlivet personifierat. Jag kände alla, alla kände mig, jag var med på allt, alla fester och diverse utflykter och resor. Förr visste jag alltid när det hände något. Men jag har inte lika bra kontakt med de nya studenterna, vilket jag också har valt själv. Jag har haft viktigare och roligare saker för mig, jag har inte brytt mig på samma sätt. Men ändå... ibland. Jag känner mig lite utbytt och ska nog hoppa tillbaka till min gamla roll, lite i alla fall.

Allting känns ytligt och jag vet inte var jag hör hemma. Jag vet inte var min grundpunkt är. Kanske är det helt enkelt så att det är den jag hittat först nu.  Jag har ingen annan än den jag är i nu trots allt, ingen från barndomen, ingen från uppväxten, ingen någonstans. Med sådana människor.

Men jag är nog rätt avundsjuk av mig. På många sätt.


En sak är dock klart.
Folk ska inte komma och tro att de kan saker bättre än mig, vet mer än mig, är bättre än mig på något sätt, eller tycks bättre om. Det är inte möjligt, käre, lille du.

Jag är bättre än du.

Jag är lite arg, för jag viker mig inte i vanliga fall, jag är inte sådan. Samtidigt vet jag att jag är bättre och att jag har det bättre. Men det stör och irriterar, och attityden känns allmänt patetisk och påklistrad.

...hurra hurra hurra