Åååååååååh - TEMPO!

Det är mycket nu, i positiv anda, vilket gör att detta med att skriva ned sina tankar blir smått lidande. Något mer som förövrigt blivit lidande sista tiden är min kropp som är totalt, TOTALT sönderbiten överallt av mygg. Betten är stora som tiokronor och på alla kroppsdelar och kliar så att jag knappt kan sova eller jobba. Jag ser ut som en apa (okej, mer än vanligt) och benen är alldeles uppsvullna.

Solen skiner, nästan hela tiden och det är varmt i vattnet. Sommarturisterna flockas här hemma i skärgårn, ungefär som myggorna. Mat mat mat, överallt, och sötsaker på det. I överflöd, hela tiden. Herrejösses, det känns som att jag gått upp hundra kilo senaste två veckorna, trots att jag knappt är sugen på något eller tycker att jag äter så överdrivet mycket. Känslan var som värst när vi var i Göteborg förra helgen. Det var god mat hela tiden, så varje gång jag stoppade i mig något kändes det som att jag åt bara för sakens skull. Dessutom kände jag mig smått illamående, svullen och småsjuk. Förövrigt var den helgen toppen trots att man var något sliten. Underbara människor, Göteborg i sin helhet, Liseberg med Jocke, middagar ute, släktkalas på en av världens finaste platser vid vattnet och regn som smattrade på vårt husvagnstak. Det var en intensiv helg med massor utav åkande men också massor utav skratt, spel, allsång, fika och människor som är rakt igenom sockersöta. Vädret kunde ha varit bättre dock, det regnade mest. Imorgon får jag i alla fall träffa den underbara familjen Millén (+ lite Svegelius) igen - för imorgon drar vi uppåt mot PEACE&LOVE! Som jag har längtat! Det kommer att bli underbart; camping och underbara människor som jag saknat, som exempelvis bästaste Beris. Sedan hoppas vi förstås att vi slipper mindre underbara människor. Men jag menar, man kan ju inte begära för mycket. Dessutom ska vi på den underbara premiären på natten mellan tisdag och onsdag. SOM jag har längtat!

Den här sommaren gillar jag, tackvare sina små detaljer som bringar klarhet i både nya insikter och nostalgi. Det finns vissa punkter jag är oerhört missnöjd med, men generellt är jag nöjd.

Dagarna spenderar jag med att jobba, bara mysa med Jocke eller sola och bada med barnen. Det blir också en del spel, slappande och film på schemat. Jag har ätit de första smultronen och de smakade precis som förr. Jag simmar och simmar och simmar och det känns så skönt att vara hemma vid havet i mitt rätta element igen. Dessutom har jag massor att se fram emot; P&L (såklart), Kolmården, Invasion Dalarna, Rom och hela sommaren generellt. Den innefattar exempelvis mys i stan med bästaste Elin.

Något som jag däremot saknar något förskräckligt, är en riktig skolavslutning. En sådan där i kyrkan, med fina kläder och där man sjunger den blomstertid nu kommer.
Sommaren kändes så definitiv då. Nu är den mer abstrakt.

Något annat jag saknar är att jobba inne i Stockholm och jag ska banne mig göra det nästa sommar, hur det än blir. Jag älskade det, det passade mig perfekt. Den sommaren kunde jag strosa omkring på söder och i gamla stan innan eller efter jobbet och njuta och då kändes jobbet inte jobbet så jobbigt. Om ni förstår mig rätt. Jag träffade jättehärliga människor och livet liksom bara lekte. Allt kändes så annorlunda. Men i och för sig älskade jag den sommaren överlag.

Midsommar i år var som en dröm, riktigt riktigt toppen! Sådär som jag hade tänkt mig länge, ("typ").
Vädret var underbart och det var mina runda fötter också. Kvällen innan tog jag och älsk med oss en korg med fika och satte oss på en klippa i kvällssolen. Mer kan man inte begära.
Däremot fick jag en smärre chock på midsommarafton, men, efter att den snabbt lagt sig så insåg jag att det inte berörde mig ett dugg. Jag kände mig bara väldigt lycklig över mitt liv.

VILL SNABBT BARA TILLÄGGA ATT JAG SKULLE KUNNA DÖDA FOTBOLLEN.
Suck, pust, arghh!

Jag behöver mer musik! Och ännu mera strand och stad- då blir allt nog så bra.
Senaste dagarna har jag suttit en del i solen och skrivit. Kanske är det inspirationen som flödar, vad vet jag. Snart ska jag springa ner och simma och efter det ska jag komma hem till nybakad paj och packning som ska fixas inför imorgon.

Jag var en sväng i Åkersberga för ett tag sedan. Det känns alltid så konstigt nu för tiden, efter farmor och farfars tid. Nostalgivibbar kan man kallas det. Men det hör också ihop med så mycket annat, med barndomsminnen, minnen ifrån somrarna när landet fortfarande var landet. När huset var mörkt och stugigt. När man hade det gamla lilla täcket och den öppna spisen, den gamla kylen och inget stort kök. När bilresorna gjordes på kvällarna och gräset var långt när man kom fram. När Tom Petty spelades i bilen och man sov på vägen mellan Åkerberga och Norrtälje. När det gamla rummet fanns, med den gröna heltäckningsmattan med ett brännmärke efter popcornkastrullen, gamla saker och gamla sängar. När stämningen var sådär mysig och det inte fanns någon 52tums TV utan bara en liten svartvit som visade Hajk.  

När jag sov bredvid mamma och pappa.
När allting var gammalt.
Då när allting var så annorlunda.

Jag fick mig också en släng av framtidsångest häromdagen (Jag som bara brukar ha baklängesångest).
Yrkesångest ska man kanske kalla det.
Blir jag någonting? Blir jag det jag verkligen vill? Vad vill jag? Vad vill jag göra? Jag blir ju ingenting? Har jag valt fel? Vad ska jag välja. Ska jag läsa vidare? Ska jag jobba? Tiden går så fort, vad ska jag göra sen? Skolan är snart slut! Vad ska jag välja för inrikting, är jag så säker som jag trodde? Vet jag vad jag vill? Och är detta rätt eller fel?
Vill jag verkligen jobba med det här? Eller vill jag egentligen jobba med det där andra?


Life, is a funny thing.