Jag är för rastlös
Jag saknar spänningen

Tänkte ge er några stolpar om vart jag befinner mig i livet just nu. Jag har suttit ute på verandan i solen här hemma i skärgårn och skrivit ned några tankar. Svart på vitt.
Som så många gånger tidigare.

Jocke har just gått och lagt sig (jag avgudar för den delen att han delar hemmet med mig här hos oss under hela sommaren. Det är underbart) men jag tänkte sitta uppe en liten stund till, för att filosofera, för att landa och framförallt för att dricka en kopp te med mamma. Båda dagarna sedan jag kom hem har mest bestått utav relaxande på hög nivå. Jag har tagit igen en massa massa sömn, varit ute i solen, läst i min nya skönlitterära bok, varit nere vid vattnet, badat lite lite, ätit glass, spelat kort och tittat på film och TV. Helt perfekt.
Jobbar gör jag ingenting än sålänge, och det stör mig som en sticka i sidan.
Jag vet att det förmodligen kommer senare, men jag behöver det NU.
Inga tider dyker upp för mig, men Jocke jobbar på så det står härliga till, varje dag. Känns lite konstigt att se honom ge sig iväg till jobbet på mornarna när jag stannar hemma hos mina föräldrar, när jag har "fixat" jobbet till honom genom mitt jobb, här hemma i Norrtälje. Han som är ny får alltså jobba mer än mig som har jobbat där länge. Menmen, det är situationen jag är irriterad på. Jag är glad för Jockes skull såklart.

Generellt sett så är det det här med jobbet som oroar mig mest för tillfället. Annars är allt toppen och rullar på. Men arbets- och pengafrågan klöser som en ilsken katt mitt i idyllen. Jag skulle verkligen behöva jobba nu i juni, annars kommer jag att behöva låna ännu mer pengar än vad jag redan kommer att behöva göra. Jag har tjatat och tjatat och de har lovat mig att det kommer att komma jobb och de har sagt att jag är såååå önskad, eftersom jag har så mycket erfarenhet och alla trivs att jobba med mig och för att jag är duktig. Dessutom kan jag jobba på i princip alla avdelningar - ändå dyker det inte upp några jobböppningar. Tydligen hade det dessutom funnits tider som jag inte hade blivit informerad om. Så jag känner mig lite lite grinig.

Om man bortser från jobbet är det en väldigt härlig känsla det här med att inte ha något alls att göra. Att inte ha några måsten. Min hjärna är mycket lugnare.


I torsdags drog jag mig mot kära Stockholm för att se SATC2 med tjejorna. Den var bra, men inte toppenbra. Jag sov sedan i Flempan och försökte ignorera att jag missade AC/DC, trots att jag hela tiden möttes av hårdrockande hårdrockare på väg hem efter konserten.

I fredags var det upp och iväg mot Väsby, platsen som jag känner mig så hemma på.
Bara att åka tåget mot Märsta ger mig konstiga och härliga nostalgivibbar i en mixad kompott. Det finns så mycket minnen, av alla dess slag. Och ja, jag vet att alla som läser det jag skriver relativt kontinuerligt kanske är trötta på allt prat om minnen, men ni kommer att få uthärda en del till.
Anledningen till det finfina besöket i Väsby var självklart CARROS STUDENT. Det som snurrade igenom min hjärna hela dagen var: Hon kan inte ta studenten? Hon går ju i högstadiet, jag går ju i gymnasiet? Vart är tiden påväg? Och jag var stolt, väldigt stolt. Och chockad, tårögd och nostalgisk; framförallt över tidens rusande lopp. Jag hänger inte med. Solen brände hela dagen vilket innebar att jag som var ute i solen HELA dagen fick en väldigt väldigt fin solbränna. Man kan nog inte njuta mycket mer av den nya sommaren och solen som jag gjorde den dagen.

Det var galna studenter överallt, flak, musik som pumpade, solsken, alkohol som sprutade, folk som skrek och släkt och vänner som var stolta. Det var också som att allt kom tillbaka till mig på en gång i flashbacks; min student, alla fester med Carro, allt vi gjort i Väsby och Stockholm och de galna åren mellan 16-18. När studenterna kom gående i tåg så kunde man verkligen känna vad de kände, känna glädjen och veta vad de tänkte. Och det jag tänkte var; "Jag vill OCKSÅ". Men det slog mig att jag aldrig skulle få uppleva det igen, att det bara sker en gång i livet. Och det fick mig att känna lite melankoli eller kanske snarare tragik.
Men samtidigt, i den underbara stämningen som var och faktumet att jag var delaktig - fick mig att känna mig som att jag var 15 igen. När jag satt i caben med pumpande musik och vinden i håret kändes det som att den riktiga jag var tillbaka.

Ibland tror jag att hon går vilse


Det var en underbar dag och jag fick träffa dem som jag inser att jag saknar mer än vad jag trott. Som jag älskar. Som jag älskar för att jag i deras sällskap älskar mig själv. Jag älskar mig själv som jag var, som jag innerst inne är men som inte kommer fram lika ofta som förut.

Ska jag säga det rakt ut: så känner jag mig gammal.
Det känns som att jag har gått ifrån att vara ung och vild till att skaffa mig en massa vuxenpoäng för att i sin tur bli gammal. Det känns som att jag sitter fast i ett tråkigt skal, en tråkig vardag som inte passar mig, som att jag slutat vara ung helt enkelt. Men faktum är att jag är ung. Vi ska festa, vi ska vara berusade på alkohol eller livet, vi ska göra saker, vi ska skapa minnen, vi ska uppleva livet, upptäcka världen! Jag behöver det - jag behöver mer. Nu ska ni inte tro att jag aldrig gör något, för det gör jag. Men jag behöver ännu mer, mer än en vardag fylld av datorer och TV-apparater.
Överlag är jag väldigt nöjd med mitt liv och framförallt med mitt liv med den stora kärleken <3
Men jag tror vi behöver göra lite mer, helt enkelt. Eller, så är det jag som kräver mer tempo än normalt.
Sommaren kommer att bli väldigt bra, jag känner det på mig.

Jag saknar festerna! Framförallt ute, framförallt i Stockholm, med Caroline och/eller de runt omkring, med musik som pumpar och vänner som törstar. Jag saknar glädjen, samhörigheten och känslan att läsa varandras tankar under nattens gång.
Jag saknar Carro, jag saknar Väsby, jag saknar Stockholm så innerligt mycket och jag saknar den tiden.
Jag trodde för ett tag sedan att den tiden var förbi, men jag har insett att jag kanske behöver den mer än någonsin. Den får mig att känna mig levande.



För att återgå till en mer grund uppdatering så kan jag tillägga att efter en mycket trevlig mottagning så begav jag mig hemåt med tåget för att bli mött av världens finaste mitt i natten.
Dagen efter kantades av ännu mer sol, ännu mer solbränna och ett tempo i full fläkt! Det var flottrace, grillning, bad och solande i Vilsta. Och där det finns studenter - där finns det alkohol.

Dagen efter detta var det dags för packning, tvättning, fixning och hemfärd!
Nuförtiden har jag börjat vakna med en härlig känsla i maggropen, av fågelkvitter och av solsken - inte av den där molande ångestkänslan som kantade vardagen för någon månad sedan.

Och just nu längtar jag efter: Göteborg, midsommar och P&L.

Adjö och godnatt!