Det här med bilder, fotografier, jag tycker det är så fruktansvärt jobbigt. Jag vet ingenting som för mig är lika ångestframkallande. Och då menar jag ångestframkallande på ett seriöst sätt, jag gråter, jag får en klump i magen och jag vill gräva ned mig i ett hål eller lägga mig i fosterställning på golvet.

Och jag tycker det är så tråkigt, så fruktansvärt tråkigt och jag är så avundsjuk på alla dessa människor som bara kan njuta av bilderna, de som kan ta det, de som kan bjuda på det, de som kan se bra ut på bild (både när de faktiskt gör det och när de gör fula miner).

Jag önskar att jag också kunde vara med på bilderna. Jag vill att folk ska kunna se att "jaha, hon var också med där!" eller att jag själv ska kunna titta tillbaka om tio år och se vad jag faktiskt gjorde. Men jag kan inte, för jag mår så dåligt.

Så här ligger det till, generellt;

Jag gör mig iordning, på morgonen för att gå till skolan, för att gå på stan eller på kvällen för att gå ut eller åka någonstans. Och när jag då tittar mig i spegeln så känns det liksom helt okej, jag är rätt nöjd. Jag tycker faktiskt att jag ser rätt bra ut och jag går iväg, ganska glad.

Men så tar någon, någonstans fram en kamera (och detta händer ALLTID), blixtar börjar komma från alla håll och jag får ont i magen och panikkänslor för jag vet att inom bara en liten stund eller några timmar så kommer min illusion att vara totalt krossad ned till grunden.

Så fort jag ser kortet (med väldigt få undantag) så ser jag "fan, det är såhär jag ser ut", "det är såhär folk ser mig" och så är hela den dagen förstörd.

Varför ser inte jag mig likadant i spegeln? Och vilken är det som ljuger, spegeln eller kameran?

Genom bilden får jag en bekräftelse på hur andra människor faktiskt ser mig genom deras ögon (och nu menar jag bokstavligen, blanda inte in något dravvel om psykologi här). Och okej, vissa andra människor tycker också att vissa kort är hemska, men de gråter inte över alla. ALLA kort blir inte hemska på dem. Och då förstår jag att man kan ta det. Och hade det varit så att jag bara hade varit missnöjd med vissa, då hade jag också kunnat ta det. Då hade jag vetat att det var ett undantag och bjudit på det.

Men när man under de senaste 10 åren ser 95% av bilderna se likadana ut, då vet man att man inte kan lura sig. Det är faktiskt sådär jag ser ut. Och det blir bara värre av att folk säger "jag tycker du ser jättesöt ut" eller "jag tycker du ser jättebra ut, jättebra kort!" eller framförallt "men du ser ju ut precis som vanligt!". Det är dödsslaget, för då får jag en direkt bekräftelse att det som jag ser framför mig på bilden som jag avskyr är det som folk ser hela tiden. Då hade det varit skönare att få höra "men det ser faktiskt inte ut som du" eller liknande.

Som jag sa tidigare, det är alltså bilderna det gäller. När jag ser mig i spegeln har jag inte särskilt dåligt självförtroende. Men den bilden skiljer sig väldigt mycket från de andra (alla andra) och jag vet inte vilken som stämmer överens med sanningen. Om man ska följa majoritetslagen så antar jag att det är fotografierna som vinner, tyvärr. De är ju så många fler.

Jag vet inte, vissa människor kanske helt enkelt inte är fotogeniska helt enkelt.
Man skulle ju vilja hoppas på att det är så.

Samtidigt så hjälper det ju inte, för jag har då ändå inga bevis på att jag varit med och gjort saker, att jag existerar. Och folk tycker fortfarande att jag är tråkig som springer iväg eller gömmer mig så fort det kommer fram en kamera. Jag tycker också att jag är tråkig.
Men det är ingenting jag kan hjälpa och jag ser faktiskt ingen lösning.


Folk förstår inte.
"Fan va fånig du är, det är ju bara ett kort"