Allting känns så konstigt just nu.
Jag känner mig så fruktansvärt tom.
Det går i vågor, ena stunden lyckas jag att inte tänka på det, andra så väller det över mig.
Jag är glad att jag har Jocke här.
Det är en av så många gånger, säkert ett par tiotal, som jag inte sagt hejdå, gällade såväl djur som människor.

De andra gångerna har jag inte fått eller hunnit. Den här gången valde jag det själv, efter mycket funderande. Jag insåg att jag inte skulle orka, jag skulle inte orka alls. Med så mycket annat som har varit på gång senaste tiden så skulle jag inte orka. Och jag känner att jag fick ett fint avslut ändå, förra helgen.

Men jag är så ledsen, så ledsen. Och jag gråter väldigt mycket. Man kan tro att det skulle vara ett självklart val att åka dit, men det skulle bara bli så mycket värre. Jag har det tillräckligt jobbigt här hemma. För andra är det kanske ett självklart val, men inte för mig.

Nu längtar jag bara hem. Jag behöver mamma och jag behöver påsken, och jag har längtat så mycket. Redan innan detta har jag längtat och jag tror jag behöver få vara hemma, vara glad och normal ett tag.
Jag har längtat efter påsken.

Imorgon får vi hit tre småtroll, det kanske hjälper.
Inatt sov jag i alla fall inte mycket..

Du är så fin, så fin, så fin.
Och jag kommer ihåg när du sprang omkring runt mina ben, bara som en liten tuss.
Du är fortfarade bara en liten tuss.
Och du får bra sällskap där uppe ♥
Och jag gråter för dig.




Förutom allt detta har jag även fått höra att en person som jag gick i låg- och mellanstadiet med har tagit sitt liv. Hängt sig... Även om jag inte kände eller umgicks med personen längre och inte hade sett eller pratat med henne på många många år så känns det fortfarande väldigt konstigt. Vi var aldrig vänner på det sättet, men jag sörjer för alla runt omkring henne. Och jag undrar över vad som får en människa att ta ett sådant beslut.


Over and out, idag orkar jag inte skriva mer.