Jag fick en plötslig insikt.

Det gäller ju faktiskt att lära sig något, något som fastnar, inte bara att ta sig igenom kursen så fort som möjligt.

Jag frågade nämligen min lärare om vilket tempo som var rekommenderat, och han menade att "de snabbaste läsarna kommer förmodligen ha tagit sig igenom de olika kursmomenten på va 6 veckor, för resten kommer det att ta längre tid" och framhöll detta med att vara snabb (som jag förstod det) som något positivt.

Jag oroar mig hela tiden för att det tar längre tid för mig, för att jag inte är ikapp. Men inser just nu att det beror på mitt extra dubbelarbete, som jag inte tror så många andra gör. Jag läser första boken och stryker under. Efter det så skriver jag av allt det jag strykit under i ett dokument och efter det använder jag detta dokument när jag ska diskutera skriftligt med de andra. Och visst, det tar längre tid, men jag tror att jag lär mig och kommer ihåg så mycket mer, eftersom jag läser texten sammanlagt minst tre gånger, och dessutom får in mer av skrivaspekten, vilket hjälper hjärnan att komma ihåg.

Så det lönar sig, inte bara i examinationsuppgiften, utan senare i livet, när jag sitter där som pedagogisk chef.

Sug på den ni, ni snabbläsare. Jag vill inte vara en av er. Jag tycker snarare synd om er, att ni inte lärt er en ordentlig studieteknik utan bara vill rusa igenom allt så fort som möjligt.

Och jag skrattar lite i smyg åt vad som betraktas som "bra" i lärarens och stor del av allmänhetens ögon.
Vad du är snabb - vad du är bra ;)