Det har hänt en del igen - en del roliga saker och en del sorgliga saker. Så jag finner mig själv vara på ett väldigt blandat humör.

Min bääbis är sjuk. Och han har förmodligen inte så länge kvar. Det gör så ont i mig, mest för att jag inte varit hos honom någonting på sista tiden. Jag hatar sådant här. Jag orkar inte. Jag saknar honom och kommer att sakna honom ännu mer senare. Det känns så konstigt, eftersom han ändå inte varit en del av mitt liv så mycket nu på slutet, så det känns mer avlägset. Men jag försöker tänka på annat. På fredag ska jag försöka träffa honom, när vi ändå ska in till stan och se på Harry Potter och sedan åka hem till skärgårn. Så fredag (och helgen) kommer att bli både dålig och bra.

En sak som känns skönt är att jag fått lite ordning här hemma, bland mina listor och i mitt huvud. Jag vet lite mer vad som ska göras (även om jag inte gör allt) och jag ser väldigt mycket fram emot jul. Jag har försökt intala mig själv att talesättet "en sak i taget" är väldigt bra. Hittills fungerar det inte jättebra, men om jag har det som ett mantra snurrandes i huvudet ett tag till så blir det säkert bättre. Men som sagt, jag måste verkligen öva på att sålla bland mina tankar.

Jag var i kära Stockholm en sväng förra veckan, hälsade på och åt god mat där ute vid Gärdet. Det var mysigt. Lite affärer fick jag titta runt i också, men det känns så otroligt tråkigt att inte kunna köpa någonting, speciellt såhär mot jul. Jag har så jäkla dåligt med pengar; bara lån och inga besparingar.. Men det ordnar sig säkert i längden. Jag vill ha mer pengar! Jag vill kunna jobba sådär jäkla mycket som alla verkar göra, och kunna betala av skulder, köpa saker  man vill ha och presenter till andra, inte behöva oroa sig och kunna resa och så. Spara ihop ett kapital till framtiden. Men det verkar ju inte fungera så för oss. Mest av allt skulle jag vilja vinna på lotto.

Jag var hos läkaren förra veckan också. Gjorde den här stora kollen som varit på gång så länge. De tog en massa prover, bl.a. fem rör blod och urinprov, tryckte lite här och var, mätte, kollade luftvägar och allt möjligt. Men läkaren var hemsk, jag var så jäkla irriterad när jag gick därifrån. Han lyssnade inte på det man ville berätta eller beskriva, utan avbröt bara. Jag kände mig väldigt dåligt bemött. Men men, nu får vi väl se om proverna äntligen visar något om varför jag är så jäkla sjuk hela tiden. Jag har gjort mitt bästa och är nu lite nervös inför vad de får fram för provsvar.

Något som jag också är nervös är det som dök upp på posten häromdagen.. Jag vill inte egentligen, jag är lite skraj och jag kommer inte ihåg så mycket. Och jag hara ldrig funnit mig i en sådan situation förut. För den delen hoppas jag att jag aldrig hamnar i en igen.

Jag saknar Peace&Love, solen, värmen och att vara brun och fräknig. Jag saknar festivalkänslan, musiken och sällskapet. Och jag ser så mycket fram emot nästa. NU vill jag vara brun och fräsch igen. Det är konstigt  och mystiskt egentligen, var tankarna kan föra en tillbaka ibland. Till den man var förut, de situationer man var i och ens gamla tankar och de människor som uppehöll dem. Det händer mest genom text, musik eller bilder. Ibland trodde man att allt skulle vara för evigt.. De där åren, 2006-2008, de innehöll mycket. Kanske var det den åldern det handlade om. Men jag saknar saker, även om jag är oerhört nöjd med det jag har. Men jag tror det är naturligt. Jag saknar Stockholm, jag saknar den jag var. Jag saknar alla småsaker, alla platser och jag saknar känslan. Varje gång jag kommer tillbaka är det som att jag återfår en liten del av mig själv, något jag tappat på vägen. Och jag kom häromdagen att tänka på hur mycket jag saknar vissa delar av barndomen, speciellt farmor och farfar och allt de innebar. Jag saknar somrarna i Åkersberga, glassen i frysen, godiset i burken och det gröna rummet. Jag saknar lekparkerna, körsbärsträdet, smultronen och de gröna sofforna. Jag saknar maten, tallrikarna, farfars leende och pianot. Jag saknar takkronorna och alla småsakerna.

Vad händer sedan?

Jag vill ha julkänsla med julmusik, snö, dofterna, bakningen, maten, stjärnorna, gemenskapen, paketen, glittret, pyntet, julfilmerna, kalendrarna, shoppingen och traditionerna. Det är viktigt med traditioner och trygghet. Och det börjar redan komma! Känslan alltså. Jag har börjat smyglyssna lite på musiken, vi har handlat en del pynt, jag har plockat fram pyntet i en stor hög, jag har börjat planera framåt och jag har redan köpt en del julklappar, så det känns mycket bra.

Förra veckan var det verkligen "hej mitt vinterland" runt om i landet. Snökaos på hög nivå. Det tog mer än en halvtimme extra för bussen att komma hem och det gick i nollfart hela vägen hem, på de stora vägarna. Det var vitt överallt och alla var chockade. Bilarna kom ingenstans och man såg knappt framför sig. Det var lite läskigt ändå, både att gå och åka på vägarna, men jag tänkte mest att "såhär vill vi ha det till jul!". Jag tänkte också "att de aldrig lär sig!?". Folk blir så chockade och sj, snöröjningen och diverse likaså. Jag menar, varför är folk inte lite förberedda? Det händer varje år och dessutom hade de sagt det på väderprognoserna dagarna innan.

Sirener hördes ganska mycket den dagen. Och helt plötsligt, hörde jag en glassbil..

Men, väldigt vackert är det ändå, när snön kommer. Jag får väldigt mycket julkänslor när jag ser snön falla ned framför gatlysena på kvällen och samlas i mängder nedanför. Nu däremot, nu är den mesta snön borta igen och det är mest kallt och frostigt. Igår frös jag så mycket hela dagen att jag trodde att jag skulle bli en isglass.

En av de värsta sakerna jag vet om vardagarna är när man måste kliva upp tidigt, man är så trött så att man mår illa, det är mörkt om man måste ut i kylan för att gå ned till äckelbussen i mörkret och åka till Västerås och bli åksjuk på köpet. Jag hatar att kurserna går i Västerås, men nästa termin är jag i alla fall tillbaka i Eskilstuna igen. Efter det? Ja, då vet jag inte alls var jag är.. I alla fall, förra veckan hade jag en sådan där hemsk morgon/dag. Det var kursstart, jag hade ont i magen, ont i huvudet, var stressad, var snurrig, hade tungt att andas, var trött, mådde illa och hade tusen saker i huvudet. Det snöade och blåste, som sagt, och allt hamnade i mitt ansikte. Jag hade ett riktigt stresspåslag och fattade ingenting av allt som var eller hände omkring mig.

Jag är väldigt stressad över skolan och att jag inte hinner eller orkar göra tillräckligt om dagarna, men nu vet jag i alla fall hur jag ska lägga upp det, på ett hyfsat sätt. Det är skillnad från i början det. Första dagarna i kursen var jag nästintill hysterisk. Upplägget är hemskt, det är stressigt, mest för att man blir stressad av att se alla andra skriva och diskutera hela tiden. Han säger att man ska kunna ta kursen i sin egen takt, men det går inte eftersom man då inte hänger med i diskussionerna och isf bara får upprepa vad andra sagt. Man har ingen aning om vad som förväntas av en, hur mycket som är tillräckligt med diskussion etc. Det är tråkigt, svårt, massor att göra och måste läsa i en lång jävla bok och skriva hela tiden. Det är upplägget och ångesten man får av att bara logga in där och öht se hur mycket alla andra har skrivit (som man ändå inte hinner läsa igenom innan det kommer nytt) som gör att man mår så dåligt av det hela. Jag vill verkligen verkligen inte gå den här kursen och jag önskar att jag inte hade tagit den, jag hade kunnat tagit vad som helst! Jag visste ju att pedagogik inte var min grej och att den här läraren inte var den bästa utan snarare har gett mig magkatarr innan - hur dum får jag vara!?
Jag hinner inte med, som sagt. Och jag orkar inte. Det känns inte som att jag ligger på samma nivå, har samma kunskap eller är lika insatt som andra som skriver.

Hur ska man göra, hur ska man komma igång, vad är tillräckligt? Stress, stress, stress.
Den andra kursen är det också ganska mycket i, men den är så jäkla intressant och med så bra föreläsare! Speciellt delarna om spelmissbruk intresserar mig..

Just nu är jag oerhört trött och känner att jag är påväg att somna här i soffan. Dags för en koffeintablett.
Det jobbiga är att det känns som att det är så mycket att göra runt omkring skolan också, och inte bara pluggmässigt utan hemma, på fritiden. Saker som ska fixas, saker som ska göras, saker som ska kommas ihåg.

Nu i helgen var vi uppe i kära Falun en sväng. Jag pluggade litegrann, men den mesta av tiden gick åt till att bara ta det lugnt och ha det bra. Vi firade Jocke i omgångar, med fika hemma med släkt, fika ute med kompisar och mat hemma hos mer släkt i Hedemora. Dessutom spenderades helgen med god mat överlag, bakning, tårtor, Cornelis på bio (mycket bra), shopping av julsaker och julklappar i Borlänge, vilande, idol, film, lekande och promenader med Bamse, slask, snö, tacos, katter och mycket annat. Det är tråkigt att åka hem, hem till att gå upp tidigt, att åka till Västerås, pluggande och själva tågresan i sig. Just den här resan hem tog ännu längre tid än vanligt. Först blev tåget försenat till sala (ca 20-30) minuter. Därefter fick vi inte åka tåg längre utan var tvungen att byta till buss, som bara tog oss till Västerås. Från Västerås till Eskilstuna fick vi åka taxi. Sj, sj, sj... Det enda positiva var att taxichauffören var schysst och skjutsade oss hela vägen hem till dörren, så vi slapp gå med packning.

På kvällen fick Jocke lite mer presenter och igår fick han en väldigt fin muffins av mig, med ett litet ljus i.
Jag är förövrigt väldigt sugen på att pynta just nu (jag har sett att de börjat pynta och sätta upp granar nere på stan), men får hålla fingrarna i styr ett tag till. Dessutom så är jag ändå för trött för någonting just nu, efter en väldigt mysig middag på Dekår - som jag har saknat det stället!

Idag ringde de helt spontant från Stockholms Hundforum också och bad mig komma och provjobba! Hur kul som helst, 3/12 gäller det. Har jag tur får jag världens bästa sommarjobb, till att börja med!

Jag måste verkligen komma till mina vanor! Jag saknar dem, och inte bara en sorts vanor utan många olika. Vi har slappat till oss, på olika sätt både fysiskt och psykiskt. Det accepteras inte. Dessutom har jag nu bestämt mig för att inte klippa håret igen förrän den dagen jag har gift mig i framtiden. Så nu ska det få växa!

Jag saknar Beris! Och Jossan och massor med andra människor.Och jag har funderat på en sak - vad hände med de kära gamla hemmafesterna!? Har de helt dött ut? Har ingen tröttnat på krogen än?
Det finns inga galna fester längre, som på gymnasietiden. vad hände??

Jag önskar att jag hade fått varit med dig på dina, med dem.

Jag önskar att jag kunde ha fått varit med dig förr, när du var så nöjd och glad och livlig. När du levde det livet. Jag önskar att jag hade kunnat varit med på de festerna, och jag önskar att du var lika glad och nöjd nu som då. Jag önskar att det vore lika bra, just kring den aspekten.
Jag önskar att det hände lite mer, liknande.

Kanske är det olikhet som spelar in, när det gäller väldigt väldigt mycket.


Jag tänkte avsluta med två saker, två insikter, som jag har klurat på senaste tiden;

- Ångra aldrig att du aldrig sa eller visade något för någon. Glöm inte bort att tiden kan försvinna ibland, liksom människor. Se till att du säger det du vill säga, i tid. Passa på.

- Jag vill bli ihågkommen, efter min tid. Jag vill göra ett avtryck på något sätt och inte bara försvinna med tiden, i historien. Jag vill att mina barnbarnsbarn ska prata om mig, ha ett intryck av mig. Jag vill att världen ska ha det. Jag vill inte blekna.