Det har hunnit bli november, och jag är sjuk.
Sjukare än jag varit på riktigt riktigt länge, om ens någonsin när det gäller den här sortens besvär.

Detta är sjätte dagen säng/soffliggandes nu. Sjätte dagen utan att direkt visa sig från omvärlden eller orka gå omkring. Sjätte dagen med nedladdade serier och TV:n på. Sjätte dagen med smärta och utan direkt matlust eller lust till någonting.

Den här gången har mitt immunförsvar verkligen tagit i från tårna för att förstöra för mig och jag är faktiskt rädd. Jag är rädd för att saker och ting aldrig blir bättre på mig utan hela tiden bara mer och värre jämt. Jag är rädd för att läkarna inte kan göra något eller inte förstår och jag är rädd för att jag inte har någon ork. Jag är väldigt nervös för mitt allmäntillstånd.

Under måndagen jobbade jag och gjorde illa ryggen, en muskel sträckte sig och blev skadad. Under tisdagen hade jag en sådan där riktigt ledig dag med massor att göra (så som det självklart alltid är när man är ledig). Jag passade på att göra ärenden, städa, tvätta, simma någon kilometer eller två, mysa med den nya pläden och kakorna i soffan, ta ett varmt bad och promenera med Rebecka. Jag kom hem till färdiglagad mat och fick en ros av världens finaste Joakim. Rebecka hjälpte mig sedan med ryggmassage och jag trodde jag skulle dö.. Efter det hade jag fortfarande fruktansvärt ont i ryggen/muskeln ett par dagar, så ont att jag grät, men det är i alla fall bättre i nuläget.

Under onsdagen hjälpte jag Rebecka att färga håret, vi fikade, kollade upp bandsläppen för P&L (hyfsat bra förövrigt) och jag åkte på ett blodtrycksfall och ramlade ihop på golvet. Jag hämtade mig och jag och Jocke mötte sedan upp Ann, Sara, Thomas och barnen för att fira Sofia. Vi var i badhuset och följde sedan upp detta med mat på Akropolis. Det var under den här dagen jag började känna att något var mer fel än vanligt med min hals, det gjorde så ont. Jag myste ned mig i soffan framför TV:n och hoppades på det bästa..

Jag vaknade dagen efter med mycket ondare i halsen än jag haft innan. Straffet för att jag försökte simma innan, förmodligen. Det sved (svider) något så förbannat. Från torsdagen och framåt (idag tisdag) har jag alltså legat hemma.

Kurerande i högsta grad och sängliggande har karakteriserat mina dagar. Och omvärlden har jag inte sett mycket av, förutom när Rebecka kom hit med en bunt filmer, glass och frukt och gjorde fruktsallad. Världens snällaste. I lördags var jag också tillräckligt pigg för att ha spökkvällen, med pumpor och skräckfilmer, men jag blev snabbt sämre igen. Jag har inte vågat mig utanför dörren, eller knappt upp ur soffan eller sängen. När det var som värst tog jag mig till läkaren för en akuttid, eftersom jag inte trodde att jag skulle klara en dag eller natt till, men besöket motsvarade inte mina förväntningar. Jag hade hoppats på att det var elak halsfluss eller liknande så jag kunde få antibiotika och bli lite bättre, snabbare. Men domen föll annorlunda, svaljprovet visade negativt och läkarens svar var att det var en väldigt elak virusinfektion. Hans råd var att stanna hemma, sängliggandes och vänta på att det skulle läka ut sig själv. Han avslutade med ett litet "krya på dig" och i mitt huvud tänkte jag att han inte hade någon som helst aning om vems kropp han talade till. Lycka till, liksom.

Jävla hals. Jävla måndagsexemplar kropp. Jävla måndagsexemplarimmunsystem.
Jag är så less nu, less och rädd och nervös, för det stora hela, för framtiden.
Ska jag någonsin få vara helt frisk? Ska jag någonsin kunna göra saker som normala människor gör, som att träna, utan att det smärtar och dödar mig? Det går inte, och jag känner mig kass. Ingenting hjälper. De här 6 dagarna har jag knappt rört mig ur soffan. Jag är dåsig och jag har sovit, jag har legat och tittat på film och TV. Jag missar simskolan, jag missade min date med Elin (igen), jag har missat att jobba och det känns som att jag har så otroligt mycket att göra, men min ork existerar inte. Jag hoppas så mycket på att jag är någorlunda frisk tills på lördag, för jag har sett fram emot halloween så länge..

Symptomen är och har varit; extremt ont i halsen (ondare än jag någonsin haft förr), sveda i hela munnen, tungan, svaljet, svullen käke, inflamerad visdomstand med svallkött (förmodligen för att infektionen satt sig där också), feber, helt vit tunga med stora vita bölder, kräkningar av vätska, täppt, snuvig, svullen, svårt att svälja, svårt att få luft, svårt att sova då jag vaknar flera gånger per natt för att det gör så ont i halsen, huvudvärk, ont i öronen, svårt att få luft, illamående och lite rethosta. Mornarna är ett helvete.

Det har inte blivit bättre på 6 dagar och det verkar aldrig bli bättre. Halsont fram och tillbaka har jag gått och dragit på nu sedan 5 juli och det blir aldrig helt bra på mig, det går upp, ned, fram och tillbaka men blir aldrig bra, bara någorlunda. Det har aldrig hållt i sig såhär illa såhär länge förut någon gång.
Jag ska iväg och testa bl.a. immunförsvaret nu vid min utredning hos läkaren 10/11, men jag har inga stora förhoppningar. Kanske visar det på en immunförsvarssjukdom, vilket är ett av förslagen hos min syster i alla fall.

Och som sagt jag är skraj nu eftersom den här toppen, det här extrema halsontet, inte försvinner. Jag gör verkligen allt jag kan för att bli frisk; vilar och kurerar mig på alla sätt jag kan. Här omkring mig finns vademecum, te med honung, pappersrullar, nässpray, alvedon, voltaren, massor med vatten, citronvatten, multivitaminer, filtar, täcken, vetekudden, raggsockor, zyx, oleum basileum, filmer, serier, böcker, varma bad, kanel, frukt, grönsaker, proteiner, fet mat, glass, nyponsoppa, whiskey, kamomill, spikmatta och lite lite frisk luft.

Jag har testat allt och ingenting hjälper.

Det är svårt att beskriva. Känslan av att bara ligga i soffan dag ut och dag in. Att knappt våga gå utanför dörren, att knappt våga prata med rädsla för att irritera halsen. Jag är så trött på att inte ha ork till annat än att ligga där, trött på att klaga hela tiden. Jag börjar bli väldigt rastlös.
Försökte mig på lite frisk luft igår och testade även lite idag. Får se vad det leder till. Det är konstigt ändå - förr var jag friskare men tröttare. Nu när jag är mer sjuk så är jag inte lika trött.

Det är i alla fall en jäkla tur i oturen att jag kan mysa ned mig och försöka kurera mig utan att få dåligt samvete eller press, eftersom det hela bröt ut precis nu när jag är helt ledig från skolan. Och jag har fortfarande ungefär en vecka ledigt kvar där jag kan vara sängliggandes hela dagarna och sörpla te. Tack gode gud för serier, twilight, härskarringen och allt det där ändå.. Tur också att idol finns på fredag och att min Jocke finns. Han tar hand om mig och lägenheten och tål mitt gnäll utan att klaga. Puss på honom. Visserligen hade jag velat och behövt jobba och träna,

men..


Jag må vara en hemsk människa, men jag tycker faktiskt inte synd om folk när jag hör att de börjar "bli lite sjuka", "inte kan träna på en vecka" eller "börjar få en höstförkylning". Sorry.

... what to do, what to do..

Over and out.