Snälla, kör över mig någon.


Jag är verkligen jätteledsen.
Jag är ledsen, förbannad och gråtfärdig.

Massor av varför-frågor snurrar i mitt huvud;

Varför skulle jag få för mig att klippa mig i alla fall?
Varför bestämde jag mig inte för att spara ut?
Varför blev det inte som jag tänkt mig?
Varför känner jag mig inte feminin längre?
Varför känner jag mig som en ful kossa?
Varför fortsatte hon bara att klippa?
Varför gjorde hon inte som jag ville?
Varför ser det inte lika snyggt ut på mig som på kort?


Jag bestämde mig idag för att jag skulle klippa håret i alla fall, en sista gång innan det får växa ut till långt igen. Jag vet inte om jag skulle ha tagit det beslutet, eller bara gått någon annanstans.

Min "bad hairday"-mössa kommer att användas mycket den närmaste tiden. Tills det växt lite, tills jag har vant mig. Och idag tänker jag inte ens titta mig i speglen. Om jag ser en så gömmer jag mig, ungefär som jag gömmer mig i soffan med täcket just nu, söndergråten.

Det började bra, men efter ett tag så började jag bli riktigt nervös. Hon höll på hur länge som helst, bara klippt och klippte och klippte, i ca 1,5 timme! Det tog aldrig slut. Jag höll på att få panik och skakade nästan i hela kroppen. Jag höll på att börja gråta (jag var alldeles gråtfärdig), var alldeles kallsvettig när jag såg resultatet som höll på att komma fram, hade ont i magen och var nära att skrika rakt ut. Hon bara fortsatte. Hon tog alldeles, alldeles för mycket och det blev alldeles för kort för min ansiktsform. Hon visade mig inte ens någonting med en spegel under tiden. Det var som att hon inte lyssande på vad jag hade sagt eller vad jag sa. Jag hade berättat för henne innan att jag ville ha kvar en lång svepande lugg fram och att det skulle se långt ut framifrån. Hon gjorde inte alls som jag ville eller sa. Jag började gråta direkt när jag kom ut därifrån..
Jag hatar henne, jag hatar det här och jag är så jäkla arg.

Jag känner mig så ful och missnöjd. Jag har aldrig varit så här missnöjd och jag har aldrig haft så här kort hår. Jag känner mig som en tjock boll.

Jag ser ut som en blandning av en kille och en gammal tant.
Jag som är så otroligt noga med mitt hår - det är min tygghet och det som jag alltid brytt mig mest om. Jag kan inte förstå varför jag skulle börja klippa håret kortare från första början, första gången.

Jag vet att det egentligen är en snygg, fräsch frisyr. Men jag vet inte om jag tycker att det är det på mig. Kanske när den har fått växa lite lite och när jag vant mig..
Jag vet också att man måste våga testa och att det bara är hår som kommer att växa ut. Men just nu gör det lite ont i hjärtat.

Jag kan inte ens koncentrera mig på att plugga, jag vill bara ligga i sängen och gömma mig - ligga kvar där och dö i några veckor. Jag saknar att kunna sätta upp håret i en rufsig tofs (trots att det är fräscht med korta frisyrer) och känna mig.. ja.. kvinnlig? På riktigt.
Men nu är det bara att vänta.