Löven börjar bli röda.
Och de ligger på marken.

Precis som det ska vara.


De röda löven hänger också i träden

Precis som det ska vara.

Man kan titta på dem, man kan hoppa i dem.
Luften börjar bli riktigt kylig och jag tycker mycket om känslan att kliva ut på morgonen med min stora, tjocka gosiga lila halsduk, mina nya converse och strunta i kylan som inte når mig.

Jag har tänkt många positiva tankar idag och jag längtar efter framtiden.
Jag ser väldigt mycket fram emot allt som den här tryggheten ger mig.
Det är underbart, det är en underbar känsla.
Tryggheten som gör att man inte behöver oroa sig utan bara kan längta. Längta efter allt. Och man kan se fram emot allt eftersom man vet att det faktiskt kommer att hända. Alla makalösa saker som väntar. Tiden emellan är bara väntan.

I natt kommer pengarna, lite extra, så att vi klarar oss.
Och imorgonbitti ska vi dra på oss våra söta mössor och traska iväg till affären och storhandla.
Vi ska köpa mumsig frukost.

Kanske ska jag också ta en tur på stan, kanske köpa något till mig själv och kanske ta en promenad med en kär vän. Kanske ta en cykeltur. Kanske fota lite, eller måla.
Eller så blir det jobb, det vet man aldrig.

Läsa ska jag göra också. Simma? Neeej, tyvärr inte. Min hals strejkar fortfarande.
Jag vill vara sådär kulturell, så som jag älskar. Jag fick ett sug efter att få gå på konstmuseum hemma i Stockholm. Det ska jag ta och göra.

Idag har jag ätit myslunch med David. Världens bästa - världens bästa lunch och världens bästa David.
Skönt att få tid att umgås och prata. Det har varit sol i några dagar, det är också mysigt. Att få cykla till bussen på morgonen och mötas av morgonsol, förmiddagsol eller eftermiddagssol.

Jag ska nå mina mål.


Och jag saknar Falun och mina goa svärföräldrar. Och Bamse, såklart.
Jag behöver det där lugnet.



Jag vill kyssas hela natten i månskenet.

Beneath the sheets of paper lies my truth.