Det smattrar på fönstren.
Tänk om man bara kunde skaka av sig allt, måla allt vitt.

Vittvittvittvittvittvitt. Börja om, ladda om. Gå ner i viloläge, sluta bry sig i allt.
Jag vill börja om, med många saker. Jag vill skriva, jag vill komma tillbaka. Mitt liv har blivit en enda lista, jag har tappat min gnista, min glöd. Jag har tappat den där udden. Jag valde fel. Och jag vill välja om.

Jag vill ha julkänslan jag hade när jag var liten. Som jag sagt tidigare, jag hoppas på den. Kan man tvinga den?

Kan man pausa, låta bli att bli vuxen ett tag? Det är läskigt. Jag känner hur det kryper på, det här med att bli vuxen. Allting blir lite mer grått, lite mer vardag. Börja om, ja. Hur mysigt låter inte det.

FAN

Jag har sådan lust att skrika ibland. Som jag gjorde förut. Rakt ut. Slita och kasta mig och klänga fast. Ta tillbaka mig själv, tvinga mig tillbaka. Var är den jag var och den folk kände till? GE MIG HAVET! Eller min storstadspuls. Ge mig ett dunkelt hörn om det är så. Ge mig tändstickor och papper och låt mig tända eld på hela skiten. Ge mig havet att dränka det i. Den oförstörda förstörda ungdomen. Ge mig musiken och litteraturen, ett tomt ark och kladdiga färger. Abstrakta, trasiga.

Var är ni!? Var är ni!? Var är ni från förut!? Ser ni inte att jag skriker - HÖR NI INTE ATT JAG SKRATTAR I FÖRKLÄDD KÄNSLOMÄSSIG MISÄR.

Kom tillbaka. Jag ropar ju.