Sista gången med äckelpäckelbussen till Västerås.

Trött, med en aning ont, ska jag börja att göra mig iordning. Jag hoppas att det inte behövs lika mycket värktabletter idag utan att det faktiskt kan börja kännas bättre, så som de sa att det skulle göra.

Det är mörkt ute och själv tycker jag det känns lite tragiskt att gå upp vid den här tiden utan att ha någon julkalender att öppna eller något ljus eller någon stjärna att tända.. Men det blir väl ljusare, och det blir väl bättre.

I eftermiddag ska jag sätta igång med pedagogiken som jag inte förstår någonting av.
Men, iofs, jag brukar inte förstå så mycket utav saker.
Det kommer att bli heltidspluggande, alla dagar jag kan den här veckan, trots att min kropp och infektionen egentligen skulle behöva vila.
Jag är rädd för infektionen, jag är rädd för att min kropp, så dålig som den är, inte kan ta hand om den och såret efter tanden själv, utan att jag kommer att bli sämre och det kommer att sprida sig.
Vi hoppas inte.

Jag som verkligen skulle börjat träna.. Hela tiden min vanliga tur antar jag.. Magkramper under hela jul, och sjuk i infektion så fort man kommer hem. Jag börjar vänja mig.
Jag är också rädd för det som kommer senare i veckan.. men jag får väl se det som att snart är över.

Jocke gick precis utanför dörren
Jag saknar honom alltid när han går.


Thåström, det är något lustigt med den karln, han får mig alltid att må så bra och så dåligt på samma gång. Jag saknar tiden när vi lyssnade på honom jämt. Det är dags att börja med det igen.