Ligger på soffan och gör absolut ingenting. Det har jag gjort hela dagen. Jag ignorerar allt och gör absolut ingenting, den här dagen när jag skulle ha pluggat heldag för att jag redan hade för lite tid.
Jag har för ont och mår för dåligt för att orka fokusera och helt ärligt -
jag kunde verkligen inte bry mig mindre just nu.

Det känns inte längre lika viktigt.

Jag är trött på allt och skiter i allt. Jag har bytt taktik ifrån att vara deppig och orolig (iaf tillfälligt) till att vara arg och förbannad. Jag skrattar åt ödet och är förbannad på det samtidigt. Jag skrattar åt allt, som om jag blivit tokig. Det är nästan så att jag skrattar åt hur skrattretande komiskt ont det gör.

Jag har ett hål rakt ned i käken och en infektion i kroppen. Inte konstigt att det gör ont och jag är trött.
Det är faktiskt inte värt det för kroppen att stressa, vilket jag skulle behöva göra nu. Jag har insett det. Och jag känner mig inte dålig på något sätt eftersom jag vet att jag gjort allt jag kunnat och pluggat i princip varje dag, häcken av mig, i den här kursen. Och, jag kan inte rå för att min kropp drar på sig magkramper, infektioner och skit och blir sjuk, hela tiden.

Jag är arg på läraren som är otydlig, jag är arg på kursen, jag är arg på att det ska få ta upp så mycket tid och energi, jag är arg på examinationsuppgiften som ät konstig och som jag inte fattar och framförallt är jag arg på min kropp och min hälsa. Förbannad till tusen. Jag tänker slå på något. Och skratta. Och vila kroppen lite, det den behöver. Sen so what då, om jag lämnar in uppgiften lite senare. Jag tänker krama på min sambo idag och glo på TV.

Jag orkar inte bry mig just nu.
Jag är arg.