Jag tänkte att jag skulle hinna med och uppdatera lite om senaste tiden, jul och nyår och sådär.

Jag vet inte hur jag ska beskriva det hela, en smäll in i väggen kanske, utbrändhet förmodligen.

Jag låg i extrema magkramper över hela mellandagarna och kunde inte äta på ungefär en vecka. Jag låg helt enkelt mest och kved och grät i soffan. All stress över pluggande och allt som skulle fixas och mina förväntningar över hur allt ska vara tog ut sin rätt. Ett tag tänkt vi att jag var tvungen att åka in till akuten när jag inte längre kunde stå upp, men det la sig och blev hanterbart. Generellt har jag mått riktigt dåligt, fysiskt och psykiskt, med stress och ångestattacker. Det var nog bland det värsta någonsin. Dagarna innan jul och dagarna efter jul pluggade jag mest, jag har pluggat konstant, all tid jag har hittat. Något jullov existerade inte på långa vägar.

På vägen ut till skärgården släpade jag tunga väskor i snökaos. Oj, denna snö.. Allt har varit vitt.
Julen var trots allt bra, men alldeles för kort. För mig ska julen, mellandagarna och nyår liksom sitta ihop. Men det verkar inte riktigt vara så längre. Jag har svårt att acceptera att tiden gör oss äldre med andra krav och andra förutsättningar. Jag kämpar med magin. Vi har hunnit med att titta på lite julfilmer, gjort snölyktor, åkt pulka, haft Sagan om Ringen-maraton, ätit godis och en massa mat, spelat spel och spelat wii. Nyår spenderades hemma i skärgården och maten var supergod. Dock karakteriserades kvällen av alldeles för mycket Hockey på TV:n, något som inte riktigt passar in enligt mig.

Jag fick många fina julklappar; exempelvis Jays skiva, ett smyckesskrin, en klocka och mycket mycket annat.
Dessutom fick jag en underbar väckarklocka/lampa av Jocke som jag önskat mig länge. Man vaknar av solljus och kan ställa in olika harmoniska ljud att vakna till. Precis vad jag behöver. Något annat underbart jag fick av Jocke och som jag verkligen behövde var den långa ansiktsbehandlingen på över 75 minuter. Men inte ens där lyckades jag slappna av helt.

När jag kom hem till eskilstuna igen (efter att ha sovit 2,5 timme den natten) var jag otroligt trött, illamående och lättirriterad, med magvärk och huvudvärk.  Förutom detta var jag verkligen taggad på att kunna börja träna och ganska stressad över allt skoljobb. Självklart blev jag sjuk nu direkt igen. Så jävla orättvist, hela tiden. Så träna och plugga är svårt. Förkylning, bihålor, ont i halsen, huvudvärk etc kom samtidigt som extremt ont i visdomstanden. Det hela blev bara värre och värre och i lördags fick jag akut gå och rycka ut den. Svullen som en gris, bedövad, och med smärta som bara den när bedövningen släppte satt jag sedan där. Det gör fortfarande fruktansvärt ont hela tiden och jag är lite rädd för mitt dåliga immunförsvar tillsammans med infektionen som jag har i hela kroppen utifrån käken.

Just nu? Jag sitter och tänker att jag borde plugga eftersom jag bara har den här veckan vilken kommer att försvinna bort på att exempelvis åka till en rättegång som vittne. Mindre kul. Jag har ont i käken och huvudet och är lite varm och min hy har fallit ihop totalt av någon anledning. Torr som fnöske och små sår.

Jag behöver verkligen lite lugnt och ro. Att bara få sova, att få festa bort allt, eller att få åka på solsemester. Jag vill kunna börja träna, jag vill kunna jobba. Jag vill bara ha lite tid att kunna koppla av och mysa också, tid när man inte behöver tänka på någonting alls. Inte behöva tänka på något som oroar, några tankar inför framtiden eller baktiden och inga tankar om saker som ska göras.
Varför är det så jäkla jobbigt för mig hela tiden? frågar jag mig ganska ofta. Varför kan någonting inte bara få vara lätt för mig någon gång och gå min väg? Jag är väldigt glad att jag har Joakim i alla fall. Han är det där ljuset i min värld, den där varma handen som håller mig när jag fryser eller den där kalla handen som kyler en febrig panna.

Egentligen är jag nog mest trött. Om jag bara blir frisk någon gång, om man kunde komma på vad det är, och om jag bara klarar mig igenom den här sista terminen och får min examen - då kommer vi nog få den nystarten jag behöver. Det är trötthet som karakteriserar mig nuförtiden. Jag hinner inte ens vara nöjd över det jag presterar, och det i sig är ju sjukligt. Det är liksom bara nya saker att göra, att tänka på och att oroa sig för hela tiden. Det finns inget stopp, ingen vila och jag har svårt att se det där ljuset i tunneln. Samtidigt är det en lite konstig och läskig känsla att för första gången någonsin inte veta vad jag gör eller var vi bor vid den här tiden nästa år. Jag som alltid har pluggat - det som varit min identitet. Det känns konstigt att jag snart är inne i min absolut sista rookievecka och det känns konstigt att det är ett helt år sedan (lite mer) som jag låg sjuk runt nyår uppe i Falun. Tiden går så fort att jag blir tokig.
Det är bara pluggande, saker att göra och ingen sömn. Det finns liksom inget slut.
Jag tror att jag skulle behöva åka och bo hos munkarna.

Och vad kan jag egentligen göra när jag är klar? Jag har ju inga praktiska kunskaper? Vad ska jag jobba med? Jobba känns ändå väldigt lockande.. vad som helst förutom skoljobb.
Jag mår i alla fall lite bättre nu efter julhelgerna, nu efter alla förväntningar och all min press.
Nu ska jag bara kämpa med den sista utmaningen skolmässigt för tillfället och sedan ska jag vara lite ledig.

Det är ett nytt år också.
Nytt år - nya möjligheter. Det är något lockande i det, något jag gillar. Något fräscht och hoppfullt.
Jag tror att det bara kan bli ljusare och bättre nu. Det kommer att bli bättre nu, jag känner det.
Året som gått kan på något sätt suddas ut. I alla fall litegrann.
Må de mörka mornarna suddas bort framförallt.

Men nu, just nu denna korta kvällsstund, så tänker jag vila lite.