Idag har jag packat, burit, packat, burit, surrat last och packat lite till - i blåsten. Jag är helt slut. Det känns som att bära, packa och sova är allt jag gör nuförtiden. Jag längtar verkligen efter något enbart roligt att göra och jag har lovat mig själv att njuta extra mycket av Gotland och P&L i sommar för de blir i princip de enda tillfällena som jag är ledig i sommar. I övrigt ska jag jobba 100% och samtidigt försöka skriva C-uppsatsen så bra det går, när jag mår lite bättre. Men, just under de 2 veckorna som jag är borta samt midsommar så KAN jag faktiskt inte göra något på uppsatsen, så då är det lika bra att inte tänka på den heller, försöka slå den ur huvudet. Bara njuta, lapa sol och tanka D-vitamin!

Var tvungen att ta ett värmande bad när jag kom in efter att ha donat med packningen hela dagen och höll på att somna i badet. Därefter däckade jag i soffan.. Inga av mina planer höll idag heller, precis som alla andra dagar, men samtidigt känner jag att jag måste få lova att vila också, för att någon gång kunna må bättre, för att kroppen och hjärnan ska få en chans att må bättre. Just nu är det så mycket flyttdonande så jag kanske inte ska kräva av mig själv att göra så mycket på uppsatsen. Det får komma när det kommer, men det är svårt att fokusera på det innan vi kommer härifrån tror jag när jag redan har så lite ork. Och efter det kommer ju jobb och allt annat..

Just nu går den lilla energi som jag har åt på att hålla på med flytten och försöka må bättre. Efter det är den slut och räcker inte till mer om dagarna.

Nästa vecka ska jag och Jocke i alla fall gå ut och äta lite, bara för att få ett break och något positivt att se fram emot. Förhoppningsvis dyker några av våra vänner upp också. Det blir ett tillfälle att fira flytten, säga hejdå och fira examen (trots att uppsatsen inte är klar så ska jag banne mig fira de andra tre årens slit och prestationer!). Jag är faktiskt stolt ändå. Aldrig ett underkänt, nästan enbart toppbetyg. Och hade jag inte mått så dåligt sista halvåret så hade resten varit klart också. Men orken tog helt enkelt slut. Och jag började ju faktiskt högskolan med att vara sjuk hela första terminen också, så det jämnar kanske ut sig.. Jobb har jag ju i alla fall, och en himla massa annat, så jag borde kunna ta det lite lugnare. Lära mig att det löser sig när det löser sig. 
Jag förtjänar att fira och firas. Sådetså.

Det finns ett helt liv till att oroa sig över saker. Därför ska jag försöka fokusera på att må bra nu. Jag måste lära mig att tänka mindre - jag tänker för mycket och har alltid gjort. Jag behöver inte förklara mig för folk, alla dömer mig inte! (Det måste jag också lära mig) 

Jag längtar efter att komma härifrån och börja om! Så mycket! Nu är det inte många dagar kvar. Och jag kommer ihåg när jag tog mitt pick och pack och flyttade hit för snart tre år sedan. Redan då intalade jag mig att "det är bara tre år". Oj vad fort de tre åren gick och aldrig trodde jag att jag skulle uppleva så mycket.. Jag kommer att sakna vissa delar av studenttiden. Mest är det väl rookieveckorna och min roll som fadder. Det är erfarenheter och minnen jag alltid kommer att bära med mig.

Jag tror att det blir bra tillslut. Jag vet att det blir bra tillslut. Jag har så mycket mer att ge, jag måste bara ladda om, sätta batteriet i laddaren. Och det kan ju ta ett litet tag. Jag tror att jag egentligen har kämpat på mer än jag borde ha gjort, för sådan är jag helt enkelt vilket både kan vara positivt och negativt. Jag borde ha sett tecknen mycket tidigare och förstått hur pass illa det kunde bli. Jag borde ha tagit ett uppehåll och funderat mer över mina val, så som vettiga människor skulle ha gjort - prioriterat sin hälsa helt enkelt. Men det är ingen mening att grubbla över det mer, det gäller bara att titta framåt.

Väldigt ofta önskar jag att någon bara kunde göra allt åt mig, bara ett litet tag, bara styra upp allt. För det känns som att det är det enda jag gjort i mitt liv. Styra upp, fixa. Men samtidigt vet jag att jag har så mycket styrka, inom mig. Den ska bara hitta fram igen och då kommer jag att klara de saker som tynger mig mest just nu. Jag ska fokusera på mig själv ett tag och hitta rätt igen, hitta hem till mig själv och vem jag är och till vad jag vill.

En sak som jag tycker är otroligt intressant är hur pass mycket vi människor omprioriterar våra bekymmer, beroende på livssituation. När det kommer något nytt vi oroar oss för, så kan plötsligt det vi oroade oss för tidigare ses som småpotatis. Det är så hela tiden.

Åhh, appropå potatis så är det inte så länge kvar tills midsommar: dans, musik, skratt, jordgubbar, grädde, fest, 5-kamp, grillat, sill och FÄRSKPOTATIS! Mumma! Där ser ni, jag kan se fram emot en massa saker :)


 

Jag skulle vilja avsluta med att belysa hur lyckligt lottad jag är. Av alla människor i hela världen fick just jag världens bästa och mest underbara svärfamilj. Jag älskar dem verkligen. De ger mig stöd, motivation, glädje och inspiration. Och mest av allt får de mig att känna att jag verkligen tillhör familjen. De sprider ett lugn omkring sig, samtidigt som de möjliggör de allra bästa, mysigaste och spännande minnena i de bästa miljöerna.

Tack.


//Jillsan - babysteps