Det är svårt att förklara, trots att jag så gärna skulle vilja. Det är en turbulent tid, sådär i allmänhet, och då går min kropp och hela jag ned på någon sorts sparlåga. Jag bara sover hela dagarna. Trots att jag har så mycket att göra så gör jag ingenting. Jag tror att om jag klarar mig igenom det närmaste året så kommer allt att lägga sig sedan, och jag kanske kan återgå till att bli det jag som jag egentligen är

Fortfarande sjuk, men, idag är det lördag och Rebecka fyller år! Så ikväll ska vi dit och fira, lite smått i alla fall. Solen skiner och jag kommer förmodligen inte göra ett dyft vettigt idag, trots att mitt huvud kokar över av saker att göra, exempelvis pedagogiken som måste klaras av. Kanske därför.. Så nej, det blir säkert soffan och film fram till kvällen. Sedan så känns ju det ganska rättfärdigat också när man mår piss. Förkylningen släpper inte utan har nu även satt sig på ögon och mage som gör skitont.

Jag sover otroligt dåligt. Dels pågrund utav att jag är sjuk och min kropp och dyngsrytm är fucked up, men också för att jag drömemr hemska mardrömmar hela tiden. Mestadels om död och dödsfall. Det är riktigt tungt att vakna, varje gång och det tär på en.

Jag funderar på det här med sommaren och vet att jag kommer bli tokig, hur det än blir.

Igår gick jag upp tidigt tidigt på morgonen och stressade ihop en seminarieuppgift (igen). Därefter satt jag på seminariet och fick ångest inför det kommande uppsatsskrivandet som jag inte kan få ordning på några tankar till. När jag var på väg hem i solen så gick jag förbi en gammal dam som ramlat med sin rollator. Det tog säkert en timme innan jag var på väg igen, för det var omöjligt för mig och killarna som hjälpte till att få henne upp på fötter. Hennes ben vek sig bara. Så tillslut fick vi upp henne att sitta och kund egå och hämta rullstol och personal från äldreboendet hon gått iväg ifrån. Stackarn hade bara velat ut och sola lite.. Jag känner att det var tur att jag gick förbi vid rätt tillfälle, för jag tror helt ärligt inte att alla människor hade hjälpt till. Förhoppningsvis de flesta. Men i alla fall, så har jag ju erfarenhet av det hela inom jobbet så. Det var i alla fall dagens god gärning! När jag kom hem kollapsade jag i soffan och sov i tre timmar. Återigen en sådan där dag som jag inser försvunnit utan att jag gjort något av det jag skulle göra..


Nu ska jag och Jocke ut på solig promenad, vi får se hur långt jag klarar att gå.

Varför bryr jag mig egentligen?