Jag är dunderförkyld igen. Jag börjar bli less.
Att jag aldrig kan komma igång och träna något gör mig inte direkt lyckligare.
Jag skulle behöva energin. Jag skulle behöva vara frisk.

Idag händer ingenting av det jag tänkt och jag tror att tvätten får bli min stora dagsprestation. Jag promenerade i alla fall lite imorse - när jag kom hem var jag helt slut och sov i tre timmar. Sedan har dagen fortsatt i princip så, och inget pluggande har blivit gjort vilket innebär att jag förmodligen kommer få sitta på natten igen, precis som tidigare. Jag skulle behöva plugga, men mest vill min kropp bara ligga och sova, så det är det den gör. All stress gör mig galen, men samtidigt är jag för cut off i mitt huvud för att riktigt bry mig om detaljerna utan ser bara helvetesbubblan som aldrig verkar förändras. Den abstrakta oron, den konstanta ångesten. Jag önskar att jag hade massor av saker att se fram emot igen, eller att jag kunde se fram emot de saker jag faktiskt har framför mig som jag kunde förr. Men det är svårt. Hur som helst har jag varit på min absolut sista föreläsning i utbildningen, kanske någonsin - det är rätt häftigt. Och jag ska väl snart kanske börja skriva på min absolut sista seminarieuppgift.

Jag saknar min energi. Jag saknar mina promenader.
Jag försöker intala mig att ta en sak i taget, att ta mig igenom varje liten sak i taget, varje dag. Att allt kommer bli bra och lösa sig i slutändan och att jag kommer att ta mig igenom det här.

Johan Glans igår gjorde mig väldigt lycklig. Vi satt på första raden, ca 1,5 meter ifrån den härlige skåningen och jag kan erkänna att jag blev galet starstruck. Det var något jag verkligen hade sett fram emot länge och mina magmuskler jobbade hårt. Jag tror att det kanske behövdes. Att jag ska se legendariske Bob Dylan i sommar är också häftigt så in i norden. Ge mig sommar och sol och festival nu tack. Jag behöver det.

Jag är hungrig och det finns ingenting att äta.

Solen skiner långt in på eftermiddagarna, de har börjat sopa gatorna från grus och det blåser halvstorm nästan varje dag. Jag undrar vad världen vill säga med det.

Ämnet oroar enormt mycket, så mycket att jag har ont i magen. Jag kan inte komma fram till något vettigt, jag vet inte vad som är vettigt. Orken oroar, (hälso)tillstånd oroar, kapacitet oroar, flytt oroar, ekonomi oroar, framtid med boende, jobb etc oroar, att inte kunna umgås med vänner oroar, missnöjdhet oroar, trötthet oroar, val oroar.
Det är oroligt, men det blir nog bättre.

När dagarna är jobbiga och svåra, så är det alltid bara Metallica som hjälper. De hjälper genom aggressiviteten, de hjälper genom rytmen och de hjälper bara genom att vara sig själva, för mig. Enbart mig.