Jag är så otroligt besviken på mig själv innerst inne. Jag tror att det är det som är den största stenen. Detta trots att jag vet att jag inte har någon anledning till att vara det. Jag är inte dum och jag är inte slö, för vore jag slö så vore jag ju dum för ingen vill ju ha saker som släpar. Ja ni fattar.

Men undermedvetetet känner jag att; jag är ju bättre än såhär! Och samtidigt som jag är rädd för att vara besviken på mig själv, är jag rädd att andra ska vara besvikna. Det är dumt, för jag kan inte rå för att jag inte har och har haft orken. Jag måste få mig själv att inse att jag inte är dum; för jag tror faktiskt inte att jag kan gå ifrån att ha presterat toppenbra genom hela skoltiden till att helt plötsligt bli korkad. Jag vet ju det, jag vet ju vem jag är och vad jag är kapabel till. Men ibland hjälper inte det.
Det är min inställning som måste ändras, i grunden. Trots att jag säger att jag ska ta tid på mig, att jag vet att jag inte ska stressa etc. så går min hjärna, min kropp och alla ångestvibbar på högvarv hela tiden. Jag kan liksom inte acceptera situationen, innerst inne. Jag kan inte acceptera att just detta händer just mig. Jag kan inte acceptera att jag går hela dagar utan att göra någonting, utan att orka göra ett skvatt och med känslan av att stressen och pressen bara ökar och ökar och ökar, samtidigt som jag bara sover och sover och sover. Jag vill inte gå till läkaren igen, men jag måste väl snart för att kunna få en remiss till immunologen. Men jag tror egentligen att den situation jag och min tråkmåns till kropp är i beror mest på den situation som min tråkmåns till hjärna befinner sig i. När den överhängande stressen släpper så kommer förmodligen det mesta bryta ut i en enda stor sängliggarmånad eller något, för att sedan försvinna. Man kan ju bara hoppas att lite av den "goda" stressen iom nytt jobb och liknande hänger kvar och gör att saker och ting inte bryter ut så hemskt under sommaren.


Jag vill börja leva mitt liv igen.

I nuläget känns det läskigt, kaotiskt och snopet.
Snopet över att andra får sin examen i tid, snopet över att andra får vara friska, snopet över mycket.
Jag vet att jag inte borde känna så, men jag gör det ändå.

Jag har också börjat planera lite smått, och bara det att kunna planera framåt är ett steg i rätt riktning. Sen att den där planen förmodligen inte kommer att hålla mer än en dag, det är ju som det är.

Ikväll ska jag i alla fall njuta av Stockholm, av Pirates-premiären på Rigoletto och av promenader kring Djurgårn. Sedan är det snart flytt, Gotland, midsommar och P&L! Tänk att det dyker upp så mycket saker att se fram emot mitt när allting är som värst.


Ge mig tid, ge mig ork och ge mig en hållbar ekonomi. Tack, det var dagens tre önskningar.