Jag ber i förväg om ursäkt för eventuella upprepningar i detta inlägg. Jag kan ha en tendens att göra sådana om jag har mycket jag vill säga.

Igår var jag på konferensresa till Åland med nya jobbet.
Det var hur kul och intressant som helst, trots att jag höll på att somna eftersom jag bara fått tre timmars sömn innan och klev upp vid fyra. Dessutom var jag proppmätt efter att ha fått en massa gratisbufféer och fika och diverse hela dagen. Och lön på det också, inte helt fel.
Dubbla fina regnbågar såg vi igår också.

Jag är megaladdad (i huvudet, inte kroppen). Och solen skiner! Det finns alltid fasta, trygga punkter i livet som kommer finnas kvar, hur jobbigt allt än är och hur dåligt man än mår. Sommaren hjälper till den också. Mitt liv börjar på riktigt nu! Allt känns jättebra, framtiden känns ljus, jag börjar må bättre. Allt det där andra är bara bagateller i det stora hela, en sådan liten del av livet. Futtiga små högskolepoäng som jag vet att jag i sinom tid kommer att få klart, så snart som möjligt. Framåt väntar ju en framtid: jobb, underbar sambo, familj, sol, vänner, skratt. Och längre fram väntar väl kanske giftermål, barn, resor och sådana saker. Jag känner mig lugnare. Livet känns hyfsat ordnat för en gångs skull. Och framåt väntar så mycket nya erfarenheter, nya vänner och en massa annat - utanför denna bubbla. Det blir ett helt annat liv.

Jag kommer att kunna börja uppskatta saker mer framåt, det krävs att man får lite perspektiv på livet. Men jag tror inte sådana ihållande perspektiv kan fås utan att man tyvärr måste vara med om hemska saker av olika slag. Helt plötsligt börjar jag kunna se att det finns mer saker i livet. Det är som att det öppnar sig ett hål i allt det mörka som varit de senaste 7 månaderna. Jag är inte dum, man börjar inte må bra bara sådär poff, men trots att jag kommer att ha mina svackor och trots att det som är jobbigt fortfarande finns kvar, så är det som en sorts revolutionerande känsla i kroppen. Känslan gör att det mörka inte längre är lika överhängande och förpestar det allting annat konstant, lika mycket. Jag har känt att det varit på gång i några dagar, men genombrottet kom nog igår på jobbkonferansen. Plötsligt har jag kunnat somna och vakna några dagar utan direkta ångestattacker, klump i magen och svårt att andas. Jag känner mig laddad! Och jag har blåst upp saker långt utanför deras egna proportioner, eller ja, mitt psyke och min trasiga kropp har. Nu ska jag komma igång - för jag har gjort min plan mer realistisk och släppt på pressen. Nu ska bara spärrarna släppa och energin infinna sig också. Men jag tror att dte är lättare att göra något över huvud taget om man har en mer tillåtande plan, för har man en för orealistisk plan så känner man bara att "ja men det där skiter sig ju ändå", och så gör man ingenting istället.

Idag ska jag försöka vara produktiv, trots den extrema tröttheten. Det är trist när man själv vill plugga, men inte kroppen. Jag vill bara få bort allt med skolan nu, få det undanstökat. Det finns viktigare, större saker i livet att bry sig om och planera. Det känns så skönt att kunna se fram emot saker igen! Och att stressen släppt lite; den där C-uppsatsen får ta den tid den tar. Jag vet ju att jag kan, och det verkar alla andra veta också, även chefen. Hälsan först - ingen stress!

Jag längtar efter allt i sommar! Gotland, P&L, jobb med härliga, roliga och underbara kollegor, midsommar, födelsedagar, paddling, Dalarna, skärgårn, Stockholm, skansen, grönan, examensfiranden, bad, sol och en massa annat.
Och nog för att man inte ska vara materialistisk; men jag längtar efter pengarna! Herrejösses, jag kommer att ha en massa pengar för första gången!! Inte än, men om ett litet tag. Månadslön känns riktigt bra. Det känns ännu bättre att månadslönen som ingångslön är bra och att jag, så fort jag fått klart uppsatsen, kommer få löneökning, det känns bra att jag kommer få sl-kort och jobbtelefon, att jag kommer få friskvårdsbidrag och semesterersättning och att jobbet är i Stockholm och är på 100%. Nog för att det bara är ett vikariat än så länge, men det löser sig nog till hösten eller så. Jag ska självklart inte börja slösa pengar, men för första gången någonsin känns det som att jag kommer att kunna unna mig saker i alla fall.




Det känns så skönt att få komma härifrån nu! Jag är så pepp på flytten!
Jag vill ha Stockholm och skärgården och mitt liv, nu! Snart är det sommar och jag ska dansa! Klar uppsats eller ej. Jag har en skitsnygg underbar sambo, en härlig familj, en härlig svärfamilj, vänner, ett bra och utvecklande jobb, en utbildning som jag presterat skitbra i med höga betyg som snart är klar, en sommar och hela mitt liv framför mig, jag kan sjunga och får spela in en del, jag börjar må lite bättre i kroppen och jag kommer snart vara mer nöjd med mig själv. Varför klaga liksom? Det som är jobbigt är ju egentligen en sådan liten del, men min hjärna har gjort det till en enorm del för mig. En del som har förstört så otroligt mycket för mig senaste tiden. Det beror väl på kraven från mig själv, men även kraven som jag trott och inbillat mig att andra har/haft.
Nej, bums bort!
Min kropp har helt enkelt behövt att inte göra nånting på ett tag. 2011 har varit ett jävla år hittills, med en tung vinter och vår. Men nu kommer andra delen nog bli bättre ska ni se. Jag tar mig igenom det här. Och jag ska återgå till den livsnjutare jag var förut.

Nu håller vi tummarna för att jag inte går och blir dundersjuk igen bara!



Aaron: jag var och lämnade en ros till dig igår. Himla tur, eftersom jag fick reda på idag att jag inte kan komma på din minnesstund. Så nu har brädan lite sällskap där den ligger i alla fall. Tänker på dig.